Apropos ingenting alls och i väntan på någonting annat.
”Inom det oändligas horisont. – Vi har lagt ut från land och går till havs! Vi har raserat bron bakom oss – ja mer än så, marken under våra fötter! Välan, bräckliga farkost! Ta dig i akt! Omkring dig ligger oceanen, den är inte alltid i uppror, det är sant, och ibland breder den ut sig som siden och guld och ett milt sinnes drömmerier. Men det ska komma stunder då det går upp för dig att den är oändlig och att det inte finns något fruktansvärdare än oändlighet. Den arma fågeln, som en gång kände sig fri och nu stöter emot väggarna i denna bur! Ve dig när du grips av hemlängtan till land, som om din frihet varit större där – och det inte längre finns något ‘land’!”
- Nietzsche, Den glada vetenskapen, §124
die Kehre
”Wo aber Gefahr ist, wächst
Das Rettende auch.”
Hölderlin, Patmos.
Ovanstående strof kan sägas förena tre tyska 1900-talstänkare. Den summerar en inställning, en uppmaning och en möjlighet som idag, om någonsin, förtjänar att aktualiseras och diskuteras (något som i viss utsträckning också sker, om än partiellt). Dessa tre tyskar är Martin Heidegger, Walter Benjamin och Ernst Jünger. Benjamin måste sägas vara ständigt aktuell inom olika områden och Jüngers tänkande verkar uppleva ett slags renässans, Heidegger om än alltid allerstädes närvarande, synligt eller ej, har dock vad gäller vissa aspekter av sitt tänkande förpassats som obotligt konservativ och bakåtsträvande – och då särskilt inom den samtidsorienterade, politiska och samhälleliga debatten.
Vi vill dock mena att det är möjligt att läsa Heidegger som ytterligt aktuell och att han kan bidra med viktiga ledtrådar vad det gäller förståelsen av den värld vi befinner oss i idag. De ledtrådar som kan komma att aktualiseras innebär dock inte på något sätt någon tillbakagång, tvärtom, de innebär ett kraftfullt avancemang. Den rörelse Heidegger initierar är en rörelse mot och igenom, mot det Andra, mot en annanhet, men inte bort-ifrån i termer av flykt eller undvikande. Det är denna rörelse, den icke-avvikande, penetrerande rörelsen, som summeras i Hölderlins hymn och som i någon mening förenar alla de ovan nämnda – de stora olikheterna dem sinsemellan till trots.
Die Kehre är det namn som givits den ”vändning” som man menar sker i Heideggers tänkande någon kring eller möjligtvis strax efter det tidiga huvudverket Sein und Zeit(1927). Heidegger själv förnekar denna vändning och menar att om det skedde en vändning, så var det inte en vändning bort från det som tidigare upptagit honom, utan snarare en vändning ännu längre in i det tänkande han redan upprättat. Oavsett huruvida Heidegger vänder sig åt endera håll enligt honom själv eller andra, så finns det i detta begrepp en positiv, kreativ och oppositionell laddning.
Detta kommer att vara ett försök att följa vändningen i sitt ständiga blivande. Vändningen in mot och igenom faran, hotet. En vändning som inte skyr några som helst medel eller känner några som helst förpliktelser eller avser att begränsa sig. Vändningen är en virtuell multiplicitet som måste aktualiseras, den är heterogen, odelbar och ourskiljbar – den är det otänkta som måste tänkas.
