Nietzsche: Om sanning och lögn.
För att bryta den tystnad som så lätt gör sig gällande här, postar jag nu en längre text om Nietzsches kunskapsbegrepp. Just denna läsning tar sin utgångspunkt i texten Om sanning och lögn i utommoralisk mening (1873). Sidhänvisningar inom parentes hänvisar till denna text.
Inledning.
”I någon avlägsen vrå av världsalltet, utstrött i ett flimmer av otaliga solsystem, fanns en gång en stjärna där kloka djur uppfann kunskapen. Det var den mest högmodiga och förljugna minuten i världshistorien: men ändå bara en minut.”(503)[1]
I texten Om sanning och lögn i utommoralisk mening från 1873 formulerar Nietzsche genom en kritik av språket en relevant kritik av kunskapen och sanningen i dess allmänna form för att istället öppna upp för en annan förståelse av kunskap där kreativitet och skapande spelar en avgörande roll. Det kunskapsbegrepp eller den konception av kunskapen till vilken Nietzsche förhåller sig är en förståelse av kunskapen som under tid kommit att cementeras och institutionaliseras, en förståelse som vetenskapen och staten i en ömsesidig relation, och dessutom i en mer eller mindre samtidig rörelse, än idag ständigt distribuerar och som sedan länge genomtränger det mänskliga livets alla områden.
Det som ligger till grund för detta kunskapsbegrepp är dock ingenting annat än en partikulär föreställning vars grundläggande princip enligt Nietzsche kan beskrivas i termer av en vilja till sanning. Denna vilja har enligt Nietzsche fått verka såsom a priori och utan att underkastas egentlig och behövlig kritik och det man underlåtit fråga sig kan kortfattat beskrivas i form av tre fundamentala frågor: (1) Vad? Sanningen såsom begrepp i och för sig självt; (2) Vem? Frågan om den sanningssökande människan; (3) Varför? Frågan om sanningens och viljan till sannings värde.[2]
Även om denna triad av frågor erhöll en explicit formulering först ett drygt decennium senare, i och med Bortom gott och ont: Förspel till en framtidens filosofi (1886) och Till moralens genealogi: En stridsskrift (1887), så kan problematiken skönjas redan i Om sanning och lögn. Vi möter här också ett försök att besvara den problematik som uppstår efter att det traditionella kunskapsbegreppet tillintetgjorts, det vill säga, frågan om vad som återstår när sannings- och kunskapsbegreppet som vi känner det har upplösts: Kommer vi då obönhörligen ställas inför en monumental relativism som inte kan ge upphov till annat än en långtgående nihilism eller finns det en annan utväg?
I.
“Ty det finns för detta intellekt ingen mission som leder ut över människolivet. Mänskligt är det, och endast dess ägare och dess upphov tar det så patetiskt som om världen rörde sig kring det. /…/ Detta högmod i förbund med kunskapen och känslan, som lägger förblindande dimma över människans ögon och sinnen, bedrar dem alltså angående tillvarons värde genom att det inom sig bär på den mest smickrande värdering av själva kunskapen.”(503)
Enligt den förhärskande ideologin bör vi söka och eftersträva sanningen och enligt Nietzsche kan det traditionella kunskapandets fundamentala drivkraft i enlighet med detta förstås utifrån en vilja till sanning där sanningen i alla tider gjort sig gällande såsom eftersträvansvärd – frågan är dock vilken sanning det är som egentligen viljes och varifrån denna vilja till sanning kommer?
Enligt Nietzsche uppenbarar sig någonting som liknar en vilja till sanning i och med människans behov av att leva “hjordvis”. För att det skall vara möjligt att existera under sådana sociala former formuleras en mångfald samhälleliga konventioner eller stipulat i avsikt att i största möjliga utsträckning eliminera det bellum omnium contra omnes (“allas krig mot alla”) som annars skulle utkräva sin rättmätiga plats. Detta sker genom en språkligt postulerad “allmängiltig och bindande beteckning på tingen” ur vilken man sedan inför distinktioner mellan sanning och lögn. Sanningen och dess motsats lögnen uppstår således som ett resultat av de samhälleliga konventioner som fixerats genom språket och de krav som samhället-hjorden ställer för att kunna fungera så fritt från friktion som möjligt. Av detta följer en med samhället konform överkodning under vilken sanningen reduceras till att blott bestå i de för människorna behagliga eller gynnsamma konsekvenserna under det att lögnen pekas ut som ogynnsam, det vill säga, såsom ett brott mot den utilitaristiska konventionen: “Hon begär de angenäma, livsbevarande följderna av sanningen; mot den rena, konsekvenslösa kunskapen är hon likgiltig, mot de kanske skadliga och ödeläggande sanningarna till och med fientligt inställd.”(505)
Den vilja till sanning som här gör sig gällande kan enligt Nietzsche dock inte sägas vara en “ärlig” eller “sann” vilja till sanning eftersom den endast syftar till att uppnå ett “fredsslut” människor emellan, vilket innebär att hon i stor utsträckning också blundar inför verkligheten som sådan.
Etableringen av konventionerna – vars genes inte kan sägas vara annat än mänsklig-historisk – har fixerats under lång tid, varpå människorna på grund av glömska nu står blinda inför det faktum att de i relation till de med konventionerna konforma “sanningarna” inte kan sägas vara annat än illusioner. Sanningen träder genom vetenskapen och staten emellertid fram i skepnad av en begärlig “objektivitet” i mänsklighetens tjänst som står att finna bortom de mänskliga betingelserna – varefter den “objektiva” sanningen således förstås som någonting icke-mänskligt, som någonting vilket inte är av denna, våran, värld. Det råder enligt Nietzsche med andra ord en föreställning vars utgångspunkt är att det som är “sant” eller “gott” i sig självt är det som står i mänsklighetens tjänst, det är detta som för mänskligheten framåt-uppåt mot nya höjder – som försäkrar mänsklighetens fortlevnad. Därmed är människan i sista instans avhängig hennes vilja till godhet, hennes vilja att skingra de falska föreställningar om världens beskaffenhet som gör sig gällande på mänsklighetens bekostnad. Sålunda måste människans utveckling-evolution hela tiden förstås mot bakgrund av viljan till sanning som grundläggande villkor.
Vidare förstås sanningens begärlighet eller eftersträvansvärdhet, i enlighet med rådande ideologi och på grund av glömskan, vanligtvis som någonting som står att finna i dess vara, i sanningen själv såsom och för sig själv och i enlighet med denna konception har kunskapande och vetenskapliga aktiviteter determinerats till att först och främst bestå i ett slags avgränsande, partikulära aktiviteter, av “vägar till…” eller “rörelser mot…” ett känt eller okänt något vilket då är funderat i ett särskilt sätt att vara, i ett specifikt varamodus.[3] Dessa aktiviteter leder sedan till försök till något slags slutgiltigt bestämmande eller fixerande genom att det “upptäckta” erhåller en språklig formulering. Värdet av detta formulerade något gives sedan i utifrån dess eventuella ursprung i det särskilda varamodus som utmärker det sanna.
Kortfattat och mycket förenklat kan den traditionella kunskapsteorin, med vilken vi här konfronteras, beskrivas som föreställningen om kunskap såsom en mängd propositioner, fällda omdömen eller predikat vilka förutsätts kunna korrespondera med de fenomen vilka för den kunskapssökande människan framträder som objekt. Den propositionella utsagan och dess tänkta extension tillskrivs sedan ett sanningsvärde i enlighet med den uppskattade och utvärderade relationen dem emellan. Vi står alltså inför en konception vars sanningskriterium förutsätter en överensstämmelse mellan satser och “faktiska” förhållanden.[4] Alternativt tänks kunskapen vara konstituerad av en uppsättning inkommensurabla och slutna mängder bestående av propositioner där förhållandet mellan dessa propositioner måste vara koherenta för att de skall kunna betraktas som sanna. Sanningskriteriet blir då motsägelsefrihet och koherens inom den tänkta mängden eller området vilken i sig självt utgör måttstock-kriterium.
Människan förutsätts alltså formulera propositionella utsagor om en redan given värld varpå dessa utsagors giltighet skall prövas, främst genom undersökningar av sensibla data eller genom formalisering och därefter rent syntaktiska undersökningar enligt stipulerade axiom inom mer eller mindre slutna och mer eller mindre koherenta system. Man hyser således en mycket stor tillförsikt till det mänskliga förnuftet vilket medelst språket som redskap tänks kunna transcendera de specifikt mänskliga villkoren genom att utifrån rigida postulat utföra specifika, cerebrala, operationer för att på detta sätt nå fram till en “objektiv” sanning.
Som synes grundar sig dessa uppfattningar om kunskapen ytterst sett på språket vilket hålls för tillförlitligt vad gäller möjligheten att formulera precisa utsagor vilka tänks kunna utsäga något om världen. Den förståelse som denna sanningsteori förutsätter för att vara giltig, måste utgå från att det finns ett slags inneboende nödvändighet mellan ett begrepp och dess extension vilken manifesteras i dess tillämpning. Detta är emellertid inte möjligt enligt Nietzsche utan ger endast uttryck för en felaktig tillämpning av orsaksbegreppet. Detta beror på att begreppen inte är tänkta att tjäna som ett slags sonor eller grafisk artefakt för den singulära, unika upplevelse eller erfarenhet vilken kan tänkas vara dess ursprung utan “samtidigt måste passa in på otaliga, mer eller mindre liknande, det vill säga strängt taget aldrig lika, alltså på idel olika fall.”(506)
Begreppen verkar ständigt hänvisa till på förhand givna, metafysiska modeller eller urformer mot vilka det tillämpad begreppet tänks svara och tillämpningen av begreppen visar alltså snarare på ett slags utilitaristisk universalism än en möjlighet till en precis tillämpning – och detta oavsett huruvida man genom olika definitioner söker avgränsa begreppets anspråk och begränsa antalet möjliga extensioner för att på så sätt göra en ansats att fånga det förment betecknade – som nästintill verkar omöjliggöra formulerandet av i sådan mening sanna propositioner. I vilket fall kan de enligt Nietzsche inte sägas utgöra något slags tillförlitlig kunskap, ehuru de är möjligt att en propositionell utsaga är sann i betydelsen att den lyckas beteckna eller fånga sitt objekt på ett sanningsenligt sätt, så är detta snarare avhängigt slump eller chans än precision.
Viljan till sanning såsom en vilja att formulera propositionella satser vilka är objektivt sanna förutsätter att världen, människan och språket besitter vissa egenskaper för att överhuvudtaget vara möjligt. Den som vill sanningen, denna sanningssökande människa vilken väsensenligt vill “det sanna”, måste i enlighet med beskrivningen av det traditionella kunskapsbegreppet ovan utgå ifrån att världen är sanningsenlig eftersom sanningsbegreppet söker bestämma och formulera den som sann. Detta sanningsbegrepp förutsätter alltså, i sig, att det finns en sanningsenlig, på förhand given, värld och att det utöver detta finns en sanningsenlig människa till vilken denna värld kan hänvisa till, samt att det är möjligt att formulera och fixera de avtäckta sanningarna i propositionella satser.
II.
“Vad vet människan egentligen om sig själv! / …/ Hemlighåller inte naturen det allra mesta för henne, till och med beträffande hennes kropp, för att – bortom tarmarnas vindlingar, blodströmmarnas snabba flöde, de invecklade fiberskälvningarna – fängsla och innesluta henne i ett stolt, bedrägligt medvetande!”(504)
I inledningen till Bortom gott och ont talar Nietzsche om hur Platon ställt sanningen på huvudet i och med att han förnekar det “perspektivistiska” då detta är allt livs grundbetingelse och hur möjligheten till ett, i opposition till denna grundbetingelse, objektivt vetande för människan således måste förbli en dröm. De mänskliga sinnena är enligt Nietzsche väsensenligt bedrägliga och människans blick, vilken fåfängt och hoppfullt riktas mot världen, kan aldrig sägas vara någonting annat än en “mänsklig, alltförmänsklig” aktivitet. De proportioner och kvaliteter som vi med forskande ögon tycker oss utvinna ur naturen är enligt Nietzsche i själva verket ingenting annat än ett arbiträrt och i traditionell mening falskt predicerande av egenskaper; eftersom att den av människan percipierade världen helt är avhängig hennes egna betingelser och i sådan mening endast är en av en mångfald möjliga “världar”.
Möjligheten till en “riktig perception” döms således ut av Nietzsche då en kausalitet mellan två väsensskilda “sfärer” som subjekt och objekt, förstått som ett riktigt eller adekvat uttryck för det senare i det förra, enligt honom inte kan tänkas bestå i någonting annat än ett slags estetiskt förhållande som dessutom måste sägas vara avhängigt begreppen. Språket fungerar här tillsammans med intellektet eller förnuftet som ett slags kodande apparatur vilken söker kompensera människans bristfälliga perception genom att sammanfoga information. Av den information som i form av korporala-fysiska impulser strömmar till människan i ett oavbrutet flöde kan hon inte uppfatta eller förstå annat än fragment, vilka alltså förnuftet-intellektet sedan transformerar till för henne tillsynes varaktiga, intelligibla enheter.[5 ]Förnuftet-intellektet måste här förstås som någonting vilket först och främst fungerar livsuppehållande genom att för människans skyla verkligheten som sådan och göra den “begriplig”.
Emellertid är det inte endast de mänskliga sinnena som är bedrägliga – även världen-verkligheten är väsensenligt “bedräglig”. Det mänskliga intellektet-förnuftet förstås av Nietzsche som någonting primärt reaktivt och livsuppehållande vilket för människorna producerar i sådan mening nödvändiga begrepp. Intellektet generar illusioner eller “villfarelser” varav somliga under tidens lopp visat sig nyttiga i bemärkelsen livsuppehållande för människan, och som efter lång tid fixerats för att till slut framstå som fundamentala för oss som art och för vår förståelse av verkligheten. Fördenskull har dessa förment nödvändiga begrepp efter tid också erhållit en status som oundgängliga sanningar.
Bland de begrepp som Nietzsche betraktar som i strikt mening falska och som illusoriska produkter av ett reaktivt förnuft återfinns bland annat identitet och substans.[6] Dessa begrepp förutsätter en icke-föränderlig värld där det är möjligt att tala om något slags varaktighet för att de sanningsenligt skall kunna prediceras om ett fenomen. I Nietzsches ontologi där världen postuleras som ett kontinuerligt och evigt blivande, som ett fluidum av krafter och viljor i total avsaknad av stabila identiteter och i sådan mening också i avsaknad av vara, renderas således begrepp som ‘varaktighet’, ‘identitet’ och ‘substans’ falska i strikt mening – även om de har en funktion att fylla.[7]
Begreppen fungerar som någonting vilket inympar form och vara och har därmed en förstelnande, reducerande och kvantifierande effekt på den egentligt föränderliga verkligheten. Inom de begreppsramar eller “schemata” som upprättas möjliggörs godtyckliga, antropomorfiska definitioner av än det ena och än det andra fenomenet vilka sedan upphöjs till sanning. Varje applikation av sådana begrepp på verkligheten, på grund av språkets utilitaristiska och egaliserande karaktär, innebär således ett förnekande av världen som differentierande och icke-substantiell. I och med detta så bör “kunskapande” aktiviteter i traditionell mening – vetenskapliga aktiviteter såsom t.ex. fysik vilka genom begrepp försöker förstå och förklara världen genom att bedriva en systematisering och katalogisering av dess innehåll – enligt Nietzsche inte förstås som någonting annat än en form av världsutläggning, det vill säga, som en deskriptiv-representativ aktivitet snarare än en förklarande aktivitet.
Den ontologi som Nietzsche formulerar visar på någonting diametralt motsatt den värld vetenskapen vanligtvis presenterar för oss. Då alla begrepp som implicerar en varaktighet förnekas uppenbarar sig en verklighet som i sin föränderlighet är våldsam och omöjlig att katalogisera och rubricera, vars fundamentala principer utgörs av någonting helt annat än något slags “godhet” och som dessutom inte känner någon moral i egentlig mening.
Människan bedrar sig alltså inte endast när hon med begreppens hjälp söker bringa ordning i världen, hon bedrar sig i samma utsträckning beträffande sig själv och sin karaktär vilken följaktligen vilar på samma principer som den övriga världen. Medvetande bidrar således inte endast med en förfuskad konception av verkligheten som sådan, utan förleder henne även vad det gäller sin egen karaktär såsom sanningsälskande och viljande “det goda” och “det sanna”. Denna människans uppfattning av sig själv såsom viljande sanningen, vilken grundar sig i tron om det i sig sanna som särskilt gynnsamt eller “gott”, skall enligt Nietzsche förstås som att den som vill sanningen i och med sin vilja till sanning säger att hon inte vill bedra – inte överhuvudtaget och inte heller sig själv, eftersom att detta inte bara skulle inverka menligt på den individuella individens ställning inom sitt samhälle, utan också på t.ex. artens fortlevnad.[8]
Dock, om så skulle vara fallet att världen inte låter sig underkastas ett traditionellt sanningsbegrepp och i sådan mening därmed varken är eller kan bestämmas som sann, så innebär istället viljan till sanning, såsom en ovilja att bli bedragen eller att låta sig bedras, den egentliga faran, det oönskade skadliga – eftersom att världen samt artens fortlevnad primärt vilar på andra principer än de av den sanningsälskande människan postulerade: “( …) och ve den ödesdigra nyfikenhet, som en gång genom en springa skulle kunna se ut och ned ur medvetandets rum och nu anade, att människan vilar på det obarmhärtiga, det giriga, det omättliga, det mordiska, på sin ovetskaps likgiltighet, och liksom hängande i drömmar över ryggen på en tiger.”(504)
Tillsammans med oförmågan eller oviljan att kritisera det traditionella kunskapsbegreppet samt viljan till sanning, döljer alltså detta såväl hennes egen som världens våldsamma karaktär och den funktion som detta fyller. Istället sätts begrepp som “det goda” och “det sanna” på piedestal, samtidigt som den värld vi lever i och vi själva framställs som ett hinder för utforskandet av den “egentliga” sanningen. I frånvaron av en möjlighet till bestämning (förstått såsom fixering av identiteter genom exempelvis språk, metafysiska-moraliska värden och med perspektivismen som allt livs mest grundläggande förutsättning och som omedelbar utgångspunkt för all värdering) finns det ingenting motsägelsefullt i att hävda att det är lögnen, bedrägeriet eller det själviska, förbrännande begäret som bäst gagnar det vi kallar livet.[9] Med detta visar Nietzsche sålunda på ett sanningsbegrepp, vilket istället för att söka perenniala sanningar i ett slags bortomhet, snarare vilar på en föreställning om det sanna som det som gagnar människan på ett rent korporalt-fysiskt plan, hennes hälsa och artens fortlevnad oavsett huruvida det gynnsamma sorteras in under “det goda” eller “det onda” – med andra ord, ett sanningsbegrepp bortom gott och ont.
Nietzsches ontologi förnekar alltså det traditionella sanningsbegreppet och därmed också det traditionella kunskapsbegreppet eftersom att detta kunskapsbegrepp – vilket primärt konstitueras av en uppsättning omdömen vilka förutsätts kunna svara mot en “faktisk” verklighet för att sedan determineras av ett på förhand givet ramverk funderat i en abstrakt metafysik – obönhörligen kommer ställas inför sig själv och sina villkor såsom i sista instans mänskliga (och alltså leder till ett reductio in absurdum) samt världen såsom obönhörligen föränderlig. De sorts “sanningar” som uppdagas inom de språkliga systemen kan enligt Nietzsche således inte sägas vara på något sätt “sanna i sig själva” utan ger endast uttryck för en “världens metamorfos i människorna”, vilket i sin tur vittnar om människans högmod och benägenhet att uppfatta verkligheten blott som ett eko av “urklangen människan”. All vilja till något slags “egentlig” objektivitet som genom språklig bestämning skulle kunna förevigas döms på så vis att sluta med besvikelse, om man med objektivitet åsyftar en aktivitet vilken skulle kunna existera obetingad av att den i slutändan just är en mänsklig aktivitet (en i sådan mening icke-mänsklig aktivitet).
Detta betyder dock inte att varje omdöme som fälls inom t.ex. naturvetenskapen med nödvändighet skulle sakna värde i någon absolut mening eller att de inte har en funktion att fylla – utan endast att dessa omdömen inte kan göra anspråk på något “högre” värde förstått i termer av objektivitet eller evighet (t.ex. betraktas bland annat matematiken och logiken vanligtvis ur ett slags sub specie aeterni, såsom eviga och sanna “i alla möjliga världar” och åtnjuter följaktligen en särskild status inom den rådande ideologiska ordningen), eftersom att dess villkor och genes ytterst sett är historiska och mänskliga eller korporala. Omdömenas historicitet och de mänskliga villkoren för kunskap, har enligt Nietzsche filosofer och vetenskapsmän i alla tider underlåtit att uppmärksamma till förmån för ett avhistoriserande och ett sökande efter sanningen och begreppen i en “egentlig” verklighet vilken såsom bortom-het eller egentlig-het förlagts till en värld som är oåtkomlig för de mänskliga sinnena i all deras bedräglighet. Denna längtan till det “egentliga” resulterar i en nedvärdering och ett förkastande av livet och den värld i vilket det utspelar sig.
Givet att våra sinnen är förfuskade och att vi i och med detta i någon mening är avskurna och utestängda från den “sanna världen” så betyder detta att den percipierade världens obestridliga falskhet är på kollisionskurs med den “sanningsälskande människan”. Detta resulterar enligt Nietzsche i att världen-livet kommer att framstå som ett sken och livet (d.v.s. människan såsom väsensenligt bedräglig) som ett “fel” vilket innebär att världen-livet på något sätt måste “rättfärdigas”. Vidare ställs denna värld då framför oss som ett yttre i direkt opposition till kunskapen, världen i opposition till en annan värld vilken ligger bortom detta sken – den sanna världen. Vetenskapens affirmation eller vilja till en annan värld än den värld vi lever i och är knutna till, innebär i sig självt en negering av den förra och avslöjar sig därmed som en blott moralisk distinktion.[10]
Det Nietzsche därmed avslöjar bakom denna förmenta opposition mellan “den goda kunskapen” och “det falska livet” är att detta endast utgör ett symptom på en vilja att korrigera och rättfärdiga livet, “vända livet mot livet” och att göra livet konformt i relation till kunskapen. Denna vilja till korrektion är ytterst sett en nihilistisk sådan som söker transformera livet till någonting reaktivt och negativt, bundet inom den rationella kunskapens ramar och kvantitativa-reduktiva utvärderingar.
III.
“Denna vidunderliga begreppsstomme, vid vilken den nödställda människan klamrar sig fast och på så sätt räddar livet, är för det frivordna intellektet endast en byggnadsställning och ett lekredskap för dess djärvaste konsstycke: och när det slår sönder stommen, vräker den huller om buller och åter ironiskt fogar samman den, genom att para ihop det mest främmande och skilja på det närmaste, så visar det att det inte behöver dess ynkedomens stöttor och att det nu leds inte av begrepp utan av intuitioner.”(513)
Vi möter hos Nietzsche en förståelse av verkligheten som verkar implicera serier eller kedjor av simulacra vars ursprung gått förlorat och där begreppen blir till blott förflyktigade metaforer, till “residuum av metaforer” vars ursprung såsom unika, icke-definierbara åskådningsmetaforer gått förlorade.[11] Vi finner därmed oss själva i en värde-lös värld över vilken vetenskapen gjutit sina förstelnande, kvantifierande och reifierande former. Begreppen har i och med detta kommit att i sådan mening konstituera vår verklighet och därmed också kommit att utgöra en i det närmaste enväldig determinant vad våra liv beträffar. Detta är den “matematiskt sönderdelade begreppshimmel” som det mänskliga subjektet nu fullständigt underställt sig “för att inte sköljas undan och tappa bort sig” – men, denna begreppens hegemoni har enligt Nietzsche endast kunnat uppstå på grund av att människan glömt sig själv såsom varande ett väsensenligt “konstnärligt subjekt” varmed också begreppens ursprung i en skapande akt gått förlorade.[12]
I och med förnekandet av en abstrakt metafysik samt viljan att upplösa distinktionen mellan essens och framträdande-sken tillsammans med förståelsen av språket och begreppen öppnar sig en möjlighet att, utifrån Nietzsches påstående om att filosofins uppgift består i en invertering av platonismen, formulera ett kunskapsbegrepp vilket i opposition till ett kunskapsbegrepp där människan finner sig själv underkastad rigida försanthållanden istället betonar kreativitet och skapande.[13]
Platonismen kan beskrivas såsom en vilja till selektion vilken opererar genom att söka urskilja och införa distinktioner mellan essens och framträdande, intelligibelt och sensibelt, Idé och bild samt mellan modell och simulacrum. I och med detta framträder en konception av begreppen där de tänks svara mot Idén genom olika grader av likhet. Denna likhetsrelation bygger dock inte på en extern relation mellan olika objekt, utan genom en intern relation vilken löper från objekt till Idé – eftersom Idén tänks rymma de relationer och proportioner vilka konstituerar objektets interna essens. Varje tillämpning av ett begrepp innebär en avvikelse eller förvanskning av Idén-modellen vilken i sig är oåtkomlig för oss, och man kan i och med detta urskilja ett slags hierarki utifrån termer av delaktighet-likhet där kopian utgör den andra graden i en fallande serie vars kulmen utgörs av något vars delaktighet i, eller likhet till, Idén-modellen inte kan sägas vara någonting annat än ett simulacrum av och i sig självt.
Begreppen Idé och bild, modell och simulacrum kan emellertid inte sägas vara ekvivalenta eftersom ett begrepp eller en bilds värde determineras genom sin delaktighet i eller likhet till Idén. Platonismen kan därmed beskrivas såsom ett spårande och införande av distinktioner mellan två typer av bilder-begrepp vars sanningsvärde avgörs av huruvida de kan sägas vara ett slags kopior med en särskild pretension, en sekundär delaktighet i och därmed en inneboende likhet till, Idén-modellen eller om de blott är simulacrum vars relationer är externa och vilka karaktäriseras av väsensenlig avvikelse, icke-likhet (dissimilarité) och icke-substans och kan således inte definieras i relation till en Idé-modell.[14]
Den förskjuting av emfas mellan simulacrum och kopia som vi möter hos Nietzsche implicerar tillsammans med metafysikens död och förskjutningen från en verklighet som i egenskap av sken korresponderar med något slags “egentlighet” till en verklighet konstituerad av ett fluidum av krafter och viljor, en fullständig avsaknad av grund eller fundament och därmed ett också ger upphov till ett slags av-grundande rörelse.15 Då simulacrumet förstått såsom “falskt” i förhållande till Idén-modellen i och med avsaknaden av ett fundament eller grund inte längre kan sägas vara falskt i egentlig mening, kan en förståelse av verkligheten där den för oss i stor utsträckning konstitueras av simulacra sägas underställa alla tidigare distinktioner och hierarkier – vilka då endast kan ha betydelse på ett rent representativt plan – lögnen eller det falska (vilket kommer erhålla en helt ny status).
Nietzsche stannar dock inte vid att blott konstatera att verkligheten eller världen är värde-lös och helt i avsaknad av något slags grund – eftersom att detta vore att etablera en långtgående nihilsim vilket inte på något sätt kan sägas vara syftet med hans kritik eftersom att också detta vore en förnekelse av livet. Möjligheten till mening eller betydelse finns fortfarande kvar och villkoren för detta står att finna i Nietzsches ontologi.
Kortfattat konstitueras världen och alla de kroppar och ting vilka ryms i den av en mångfald krafter och är i strikt mening endast dessa krafters apparition, vilken uppstår som ett resultat av deras interrelationer. Vi kan därmed inte beskriva en kropp som en mängd eller en kvantitet av verklighet eftersom allt verkligt i sig redan utgörs av en mängd kraft i relation till en annan. Varje fenomen konstitueras alltså av en mångfald reella krafter vilka förhåller sig till varandra såsom dominerande eller dominerad och bestämmer samt bestäms simultant utifrån och i enlighet med sina relationer; närmare bestämt determineras de utifrån sin kvantitativa konstitution, sin genes och sin typ och i enlighet med en vilja till makt. I en på sådant vis konstituerad kropp är det de dominerande krafterna som benämns aktiva och de dominerade krafterna som benämns reaktiva. Relationerna mellan de olika krafterna bestäms primärt kvantitativt vilket betyder att det framförallt är ur eller genom den kvantitativa differensen dem emellan som deras ursprungliga kvalitet kan bestämmas, det vill säga, huruvida en kraft är aktiv eller reaktiv.
Som vi sett ovan är existensen av faktum en omöjlighet enligt Nietzsche – istället kan vi bara tala om uttolkningar eller utvärderingar av fenomen. Varje fenomen har en mångfald betydelser eller meningar, vilka gives eller bestäms av den aktuella kraft vilken i enlighet med sin vilja till makt har tagit det aktuella fenomenet i besittning. Någontings mening-betydelse kan således endast tolkas som ett symptom på den aktuella, dominerande kraften.[16] Detta betyder att varje fenomen, objekt eller ting har en historia som utgörs av en succession av de krafter som givit det sina betydelser och av de andra koexistenta krafterna som försökt ta det i besittning och göra det till sitt.[17]
Då varje fenomen kan ses som uttryckandes relationer, dessa krafters kvalitet och en vilja till makt så måste således varje giltig uttolkning av ett fenomen (giltig i sådan mening att för att en vetenskap eller ett kunskapssökande skall kunna göra anspråk på att utföra en veritabel analys och utgöra en “aktiv vetenskap” så måste ett definitivt avstånd markeras från en interpretation som har de reaktiva krafterna och ett ressentiment som utgångspunkt för sin analys) ta tre olika aspekter i beräkning: en symptomatologi vilken tolkar fenomenet såsom varande ett symptom och således söker dess betydelse i de krafter som konstituerar eller producerar det; en typologi vilken tolkar de ovan nämnda konstitutiva krafterna utifrån deras kvalitet, det vill säga, försöker bestämma huruvida dessa krafter är aktiva eller reaktiva; en genealogi som söker reda ut dessa krafters ursprung, deras förnämhet eller plebejiskhet.
Hursomhelst, för att återgå till själva frågan om möjligheten till en skapande kunskap, så öppnar detta upp för, och preciserar, ett nytt förhållningssätt vilket enligt Nietzsche alltså måste vila på utvärdering, tolkning och skapande (vilka då ytterst sett är principer vilka hänvisar tillbaka till kroppen eller det korporala i opposition till det cerebrala vilket endast är en produkt av det förra) snarare än försök att binda upp och fixera den objektifierade yttre verkligheten inom schematiska postulat och i “objektivt sanna” propositioner. Då det inte existerar någon faktisk verklighet som kan rendera (värde)omdömen falska i traditionell mening, det vill säga, med utgångspunkt i en väsensenligt “falsk” värld i form av idel simulacra kan vi nu bättre förstå hur lögnen eller “det falska” lyfts upp till ett slags norm, ja, erhåller en status av skapande och därmed blir till sanning.
De människor Nietzsche beskriver som “härskande” eller “intuitiva” är de som leds, inte av sitt reaktiva förnuft, utan av sin aktiva vilja till makt vilken manifesterar sig i skapandet av värden, mening och betydelse. De är intuitiva, härskande eller förnäma i bemärkelsen att de väsensenligt och ursprungligt anser sig vara “konstnärliga subjekt”, de har rätten att skapa de värden de finner lämpliga och detta gör de utan att rådfråga vare sig någon annan eller den “begreppsdôm” som upprättats av intellektet-förnuftet (vilket i synnerhet verkar begränsande och tillbakahållande genom att förneka de ursprungliga impulserna och affekterna).18 För dessa aktiva människor ter sig begreppen istället som redskap eller vehiklar vilka genom en skapande akt eller rörelse kan tilldelas mening och värde.[19] Detta skänker den beskrivning av lögnaren som återfinns i Om sanning och lögn ett helt nytt ljus eftersom att dessa aktiva människor på samma sätt som lögnaren tar begreppen eller orden i besittning, gör dem till sina och ger dem en ny betydelse och ett nytt värde utan att underkasta sig ett dogmatiskt, i sig “gott” sanningsbegrepp.[20]
Den aktiva människan skapar utifrån en ursprunglig känsla av frihet och ovilja att bli dominerad i vilken skapandet skänker den största känslan av makt. Utifrån insikten om sig själva som skapande, om livet som oundvikligt villkor och genom att ständigt förhålla sig kritiskt, utvärderande och tolkande formuleras på så sätt en kunskap som primärt och nödvändigtvis är en kunskap om oss själva och vår relation till världen såsom en relation vilken konstant och kontinuerligt differentieras, förändras, tar nya former och erhåller nya värden.[21] Istället för att upprätta dogmer, lagar och istället för att (för)döma står vi nu inför ett kunskapsbegrepp vilket genom ett fortlöpande tolkande och utvärderande av världen och sig själv, öppnar upp för en möjlighet till betydelse och mening hos objekt eller fenomen vilka underställda ett traditionellt sanningsbegrepp skulle dömts ut som värdelösa, som meningslösa. Nietzsche söker med detta frilägga världen-verkligheten för att på så sätt tillåta den att utvecklas i sin totala föränderlighet istället för att försöka påtvinga den lagar och linjer enligt vilka den bör utvecklas och som dessutom underkastar människan en konception av sig själv som berövar henne livet såsom fritt från skuld och som positiv möjlighet.
Bibliografi
Nietzsche Friedrich, The Gay Science, övers. Walter Kaufmann, New York, Vintage Books, 1974.
- Bortom gott och ont. Förspel till en framtidens filosofi, övers. Lars Holger Holm, Eslöv, Bruno Östlings Bokförlag Symposion, 2002.
- Till moralens genealogi. En stridsskrift, övers. Peter Handberg, Eslöv, Bruno Östlings Bokförlag Symposion, 2002.
- Den glada vetenskapen, övers. Carl-Henning Wijkmark, Nørhaven, Bokförlaget Korpen, 2002.
- Twilight of the Idols and The Anti-Christ, övers. R. J. Hollingdale, St. Ives, Penguin Books, 2003.
- “Om sanning och lögn i utommoralisk mening” i Otidsenliga betraktelser I-IV, övers. Margareta Holmqvist, Eslöv, Bruno Östlings Bokförlag Symposion, 2005.
Noter
[1] Alla sidhänvisningar inom parentes hänvisar även i noterna till: Nietzsche, “Om sanning och lögn i utommoralisk mening” i Otidsenliga betraktelser I-IV.
[2] “Vem är det egentligen här som ställer oss frågor? Vad inom oss är det egentligen som ‘eftersträvar sanningen’? – Vi blev faktiskt länge ståendes inför frågan om denna viljas ursprung,- till dess vi slutligen stannade upp helt och hållet inför en ännu mer grundläggande fråga. Vi frågade oss vilket värde denna vilja har. Om det nu är så att vi vill ha sanning: varför inte hellre osanning? ovisshet? till och med ovetenhet? -” (Nietzsche, Bortom gott och ont, I, §1) och “Viljan till sanning är i behov av kritik – låt oss här fastställa vår egen uppgift -, sanningens värde skall försöksvis ifrågasättas…” (Nietzsche, Till moralens genealogi, III, §24).
[3] “( …) därför att sanningen själv betraktades som vara, som Gud, som högsta instans…” Nietzsche, Till moralens genealogi, III, §24.
[4] T.ex. hos Alfred Tarski: Låt q vara en propositionell sats och p de faktiska förhållandena. För att q skall kunna sägas vara sann gäller: Om p så q, om och endast om p är sann.
[5] “ Heraclitus too was unjust to the senses, which lie neither in the way the Eleatics believe nor as he believed – they do not lie at all. It is what we make of their evidence that first introduces a lie into it, for example the lie of unity, the lie of materiality, of substance, of duration… “ Nietzsche, “’Reason’ in philosophy”, i Twilight of the Idols, §2.
[6] “Intellektet har under ofantliga tidsrymder inte frambragt annat än villfarelser; en del av dem visade sig vara nyttiga och artbefrämjande: den som kom på dem, eller fick dem i arv, kämpade sin kamp för sig själv och sin avkomma med större framgång. Sådana felaktiga trossatser, som hela tiden gått i arv och till slut nästan blivit till en grundtillgång hos den mänskliga arten, är till exempel följande: att det finns inbördes lika ting, att det finns ting, ämnen, kroppar, att ett ting är vad det framstår som, att vårt viljande är fritt, att det som är bra för mig också är bra i och för sig. Först mycket sent uppträde människor som förnekade och betvivlade sådana satser – först mycket sent uppträdde sanningen som den kraftlösaste formen av kunskap.”(Min kursiv) Nietzsche, Den glada vetenskapen, §110.
[7] Denna emfas på differens och divergens som världens grundläggande principer kanske också kan förstås utifrån Nietzsches förståelse av Herakleitus förnekande av varat: “In so far as the sense show becoming, passing away, change, they do not lie… But Heraclitus will always be right in this, that being is an empty fiction.” (Min kursiv, Nietzsche, “’Reason’ in philosophy”, i Twilight of the Idols, §2.
[8] “( …) ‘will to truth’ does not mean ‘I will not allow myself to be deceived’ but – there is no alternative – ‘I will not deceive, not even myself’; and with that we stand on moral ground.” Nietzsche, The Gay Science, §344.
[9] “Vilka de värden än är som tillkommer den sanne, den sannfärdige, den osjälviske: det är möjligt att skenet, viljan till bedrägeri, egennyttan och begäret ändå måste tillskrivas ett för allt liv högre och mer grundläggande värde.” Nietzsche, Bortom gott och ont, s. 14.
[10] “No doubt, those who are truthful in that audacious and ultimate sense that is presupposed by the faith in science thus affirm another world than the world of life, nature, and history; and insofar as the affirm this ‘other world’ – look, must they not by the same token negate its counterpart, this world, our world?” Nietzsche, The Gay Science, §344.
[11] “En nervretning, att börja med överförd till en bild. Första metaforen! Bilden åter formad till ett ljud. Andra metaforen! Och varje gång ett fullständigt överhoppande av sfären, rakt in i en annan och helt ny sfär. / …/ Vi tror oss veta någonting om tingen själva när vi talar om träd, färger, snö och blommor, och äger dock ingenting annat än tingens metaforer som på intet sätt motsvarar deras ursprungliga väsen.”(506)
[12] “Denna drift till metaforbildning, denna människans fundamentaldrift, som man inte ett ögonblick kan bortse från, eftersom man därmed skulle bortse från människan själv, är sannerligen inte övervunnen och knappast tyglad av att en reguljär och stel ny värld byggs åt henne som en borg av dess upplösa produkter, begreppen.”(512)
[13] En mer precis analys av skapandebegreppet är här givetvis på sin plats, men för detta finns det i föreliggande text dock inte utrymme.
[14] Se Gilles Deleuze, “Renverser le platonisme” i Revue de métaphysique et de morale (1967) återpublicerad som “ Appendice I: Le simulacrum et la philosophie ancien” i Logique du sens (1969).
[15] “( …) ja, han kommer att tvivla på att en filosof överhuvudtaget kan ha några ‘definitiva och egentliga’ åsikter, och om det inte bakom varje grotta måste ligga en ännu djupare – en mer omfångsrik, främmande, rikare värld bortom ytan, en avgrund under varje grund, under varje ‘begrundan’. Nietzsche, Bortom gott och ont, IX, §289.
[16] “Judgements, value judgements concerning life, for or against, can in the last resort never be true: they possess value only as symptoms, they come into consideration only as symptoms – in themselves such judgements are stupidities.” Nietzsche, “The problem of Socrates”, i Twilight of the Idols, §2.
[17] “Men varje ändamål, varje nytta är enbart ett tecken på att en vilja till makt har blivit herre över något mindre mäktigt och åt detta givit meningen av en funktion utifrån sig själv; och hela historien om ‘ting’, ett organ, en sedvänja kan på så sätt vara en fortlöpande teckenkedja av ständigt nya tolkningar och tillrättalägganden, vilkas orsaker inte behöver stå i något som helst samband med varandra, utan enbart avlöser och följer på varandra av ren tillfällighet.” Nietzsche, Till moralens genealogi, II, §12, s. 242.
[18] “Hon ställer nu sitt handlande som “förnuftigt” väsen under abstraktionernas herravälde; hon tål inte längre att ryckas med av de plötsliga intrycken, av föreställningarna, hon generaliserar alla dessa intryck till färglösare, kyligare begrepp och knyter sitt liv och handlande till dem.”(508)
[19] “(De härskandes rätt att ge namn går så långt att man kunde tillåta sig att uppfatta själva språkets ursprung som en manifestation av makt från de härskandes sida: de säger ‘det här är det eller det’, de förseglar varje, varje händelse med ett ljud och tar de därigenom så att säga i besittning.)” Nietzsche, Till moralens genealogi, I, §2.
[20] “Lögnaren använder de gällande beteckningarna, orden, för att få det overkliga att framstå som verkligt ( …). Han missbrukar konventionerna genom godtyckliga utbyten eller rent av omkastningar av namnen.”(505)
[21] “’Tinget i sig’ (detta skulle vara just den rena konsekvenslösa sanningen) är även för språkbildaren helt ofattbart och på intet vis eftersträvansvärt. Han betecknar endast tingens relationer till människorna och tar de djärvaste metaforer till hjälp för att uttrycka dessa.”(506)
