Jünger, Heidegger, Stiegler: Nihilism och Teknik IV.
IV. Stiegler och den tekniska utvecklingen.
Frågan
man med Bernard Stiegler kan ställa sig är huruvida det överhuvudtaget är möjligt att separera människan och tekniken? Stieglers teknikbegrepp är mycket vittomfattande men kanske ändå kan utgöra en ledtråd till varifrån den impuls som bestämmer såväl arbetarens gestalt som nihilismen kommer – om den överhuvudtaget kommer någonstans ifrån, i termer av exterioritet vill säga? Interioritet och exterioritet är hos Stiegler samtidiga, det rör sig om en “inverterad interioritet“ även om inget annat föregår det andra – de är samma sak. Detta upphäver förståelsen av tekniken som något utanförliggande, något externt vilket människan kan uppfinna, gripa tag i och nyttja som instrument eller verktyg allteftersom hon utvecklar sin hjärna, sin intelligens.
Stiegler tenderar snarare att invertera detta gängse sätt att historiskt se på relationen mellan människan och tekniken som en relation där människan hela tiden föregår tekniken. Men, som nämnt ovan så syftar denna invertering snarare till att upplösa eller upphäva åtskillnaden i termer av orsak och verkan mellan dessa fenomen. En av de teser Stiegler driver i Technics and Time 1 är ett försök att se tekniken eller det tekniska objektet som ett “tredje vara”.
Stiegler ställer här upp en dikotomi som utgörs av organiskt och icke-organiskt, ur dessa kategorier härleder han sedan från den första biologi och från den senare mekanik. Målet är att se tekniken som befinnandes “mellan” dessa två kategorier, som något som varken är enbart organiskt/biologiskt men inte heller som något icke-organiskt/mekaniskt, utan som en kategori för sig och som utgörs av “technical beings”. Tesen om detta “tredje vara” eller det tekniska varat finns med som underliggande i hela texten och verkar vara avgörande för den syn på såväl teknisk som mänsklig evolution som Stiegler utvecklar.
Till en början kan vi tänka teknikens utveckling som parallell med människans, de är juxtaposerade, samtidiga och i någon mån beroende av varandra. Stiegler menar dock att den tekniska utvecklingen eller kanske snarare teknikens evolution är, eller åtminstone blir den, i en mening autonom i förhållande till människan. Som vi förstår Stiegler så är denna möjlighet till autonomi från evolutionens början inte möjlig, utan uppstår vid någon viss tidpunkt i evolutionshistorien.
Själva närmandet till den tekniska evolutionen består i stora drag i ett försök att se tekniken och dess utveckling som ett resultat av en sammankoppling av människa och materia och därmed är det också ett försök att se det tekniska fenomenet som ett speciellt fall av zoologi: “ The explanation of the technical phenomenon will analyze as a particular case of zoology the relations established between the human qua living matter and inert matter qua the ‘raw material’ out of which technical forms appear.” (Bernard Stiegler, Technics and Time 1: The Fault of Epimetheus, s. 45-6)
Detta betyder att den tekniska utvecklingen är ett resultat av sammankopplingen av människa och materia, “a coupling that must elucidated: technical systematicity is here embedded in a “zootechnological” determinism.” (ibid.) Enligt Stiegler så är denna “zooteknologiska” relation mellan människa och materia en relation mellan människan eller de levande och deras miljö där de levande “passerar igenom” organiserad död materia; dvs, det tekniska objektet.*
“The singularity of the relation lies in the fact that the inert, although organized, matter qua the technical object itself evolves in its organization: it is therefore no longer merely inert matter, but neither is it living matter. It is organized inorganic matter that transforms itself in time as living matter transforms itself in its interaction with the milieu. In addition, it becomes the interface through wich the human qua living matter enters into relation with the milieu.”(Stiegler, op. cit. s. 49)
Tekniken eller det tekniska objektet utgör alltså för människan det “interface” genom vilket vi får tillgång till miljön. ‘Interface’ har här, och vanligtvis, betydelsen av en punkt där två system, subjekt eller organisationer möts och interagerar med varandra – vilket betyder att vår, dvs. människans, relation till vår miljö (med ovan anförd betydelse) determineras av/genom tekniken qua organiserad icke-organisk materia vilken transformeras eller förändras i tiden. Betyder detta att teknikens utveckling är autonom i förhållande till den levande materien eller människan, men att människans relation till miljön determineras av tekniken?
Om så är fallet verkar detta kanske vara den ledtråd vi sökt som eventuell förklaring till nihilismens specifika karaktär vilken reducerar sitt subjekt till funktion. Enligt Heidegger tenderar ju stället att bortskymma övriga sätt att upplåta/uppdaga det verkliga och själv framstå som det enda sättet vi har att få tillgång till verkligheten. Det har väl emellertid inte alltid varit så utan detta är något som uppstått vid någon tidpunkt i människans/teknikens utveckling.
Vid någon tidpunkt har vi haft en mer ursprunglig relation till verkligheten som inte har determinerats av stället eller tekniken. Vore det då orimligt att om vi utgår från Stieglers idé om en teknik som, så att säga, organiserar sig själv och är autonom i förhållande till det levande, föreställer oss att teknikens hastighet överstiger det levandes. Detta skulle i sådana fall kunna, om det inte redan skett, leda till att människan blir “frånsprungen” av tekniken och därmed möjliggörs ett slags teknikens eller funktionens hegemoni, förutsatt att tekniken utgör vår öppning mot, eller det varigenom vi får tillgång till, verkligheten. Vi förlorar helt enkelt den medbestämmande position som vi en gång möjligtvis besuttit vilket resulterar i att vi – om vi någonsin innehaft en sådan determinerande position – förlorar positionen som den primära faktorn vad gäller bestämningen av vår relation till vår omvärld, värld eller verklighet.
Kan man då tänka sig att det är tekniken som på något sätt bestämmer nihilismen såsom betonande funktioner i och med värdenas bortträngning och beror det i någon mån på skillnaden i hastighet mellan teknik och människa? Att vår verklighet ständigt kvantifieras och i större utsträckning visar sig för oss i termer av bl.a. effektivitet och rationalitet, i skepnaden av siffror och kalkyler det låter sig svårligen bestridas, i vilken grad vi kan tillskriva tekniken det huvudsakliga ansvaret för denna utveckling kan säkerligen diskuteras, för att inte säga bestrida själva frågan som sådan.
Dock finns nog åtskilligt att vinna genom att tillsammans med ex. Stiegler och Heidegger tänka och tänka om teknikens roll för människan. Människan och tekniken synes oss vara oskiljaktiga och vi behöver tänka tekniken utifrån premisser som inte abstraherar och isolerar den och på så vis mot-ställer oss den, ett teknikbegrepp från den sortens exterioriseringar syftar endast till att bortskymma väsentliga strukturer och förhindrar oss således från att upprätta en acceptabel relation till den. Tekniken har onekligen sin plats hos oss, för oss och t.o.m. i oss. På grund av denna intima relation verkar det vara en god idé att tänka över tekniken och dess förespegling “av det mått av tomhet som kan skänkas åt varje innehåll”. Den “protestiska” människan ter sig som en plausibel beskrivning av rådande förhållanden, men ämnet verkar långt ifrån uttömt.
Med detta inte sagt att tekniken eller nihilismen skulle utgöra någon “ond kraft” vilken måste bekämpas. Vi kanske med Heidegger och Jünger måste inse att det är för sent att tänka om och upprätta en annan relation mellan teknik och människa, en positiv sådan där vi kan utnyttja tekniken som en utensil, ett instrument, i kampen för en säker och trygg och därmed framförallt borgerlig värld. Tekniken är inte människans objekt men inte heller dess subjekt, och denna distinktion blir kanske meningslös när vi talar om relationen mellan teknik och människa?
Kanske måste vi med Heidegger istället för att försöka övervinna nihilismen, försöka vända in i den för att därefter söka upprätta en “ursprungligare” relation till verkligheten. Vi skall dock inte förledas att tro att något slags av-teknifiering av världen ligger framför oss som en realiserbar möjlighet. Har vi dessutom inte sett att möjligheterna till en avgränsning, till en konkret distinktion mellan människa och tekniken är starkt begränsade?
För att återknyta till ämnet och kanske sammanfatta kan vi se att även om detta endast utgör en ytligt skissering av ämnet så verkar det tämligen uppenbart att det vi benämner nihilism och det vi här sett som teknikens väsen står i en intim relation till varandra. I vilken mån och utsträckning det ena determinerar det andra och frågan om ursprunget eller vilket som rent kronologiskt framträder först ligger kanske bortom våra möjligheter att avgöra. Såväl Jünger som Heidegger verkar dock slå fast att vi måste tänka nihilismen utifrån tekniken då den onekligen ligger till grund för mycket och denna proposition ter sig både plausibel och intressant.
* ’milieu’: “a combination of geographical and historico-cultural determinations, itself divided into interior and exterior milieus” (Stiegler, op. cit. s.65).
Litteratur:
Heidegger, Martin, “Teknikens väsen” i Teknikens väsen och andra uppsatser, övers. R Matz (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1974).
Jünger Ernst, Heidegger Martin, Linjen, övers. D Birnbaum, P Handberg, S-O Wallenstein (Lund: Kykeon, 1993).
Stiegler, Bernard, Technics and Time, 1: The Fault of Epimetheus, övers. R Beardsworth, G Collins (Stanford: Stanford University Press, 1998).
Jünger, Heidegger, Stiegler: Nihilism och Teknik III.
III. Nihilismens relation till tekniken.
“Särskilt
lämplig för varje godtycklig övergång och underordning kommer den tekniska ordningen att vara, fastän just den genom detta underordnande förändrar krafterna som använder sig utav den genom att förvandla dem till arbetare. Den förespeglar det nödvändiga mått av tomhet som kan ges åt varje innehåll. Detta gäller också de organisationer häftar sig fast vid den ( …). De är alla inriktade på att helt enkelt fungera; idealet känner man igen genom att man ‘bara behöver trycka på knappen’ eller ‘slå av och på’. De kan därför också utan övergång anpassa sig till skenbart motstridiga krafter.” (s. 23)
Tekniken eller den tekniska ordningen spelar alltså här en viktig roll rörande nihilismens funktionalistiska/instrumentalistiska emfas. Här verkar Jünger inta en position som liknar Heideggers i Teknikens väsen (Die Frage nach der Technik, 1949) och idén om das Ge-stell eller “stället”: “Ställ benämner jag alltså här det som församlar inom det ställande som ställer människan, det vill säga pockande uppfordrar [utmanar] henne, att uppdaga det verkliga genom att beställa det som bestånd.” (Martin Heidegger, Teknikens väsen, s. 30)
Ställ, bestånd och beställa är alla begrepp tillhöriga teknikens väsen (teknikens väsen är inte något tekniskt) enligt Heidegger. Stället är enligt Heidegger den form eller det sätt på vilket den moderna teknikens väsen “uppdagar” det verkliga. Den uppdagar det verkliga genom att beställa det som bestånd, dvs. genom att ut-mana naturen – mana-ut-ur naturen dess resurser i termer av energi (energia) – och på så sätt hit-fram-bringa den såsom bestånd; vilket i sin tur innebär att naturen framstår eller frambringas såsom resurs eller tillgång som kan lagras, bevaras för att sedan kunna nyttjas.
Med andra ord kanske man kan säga att stället påvisar naturen eller det verkliga såsom en tillgång vi kan exploatera. Stället uppfordrar det verkliga. Stället skall emellertid inte enbart förstås som denna exploatering utan också som “det fram-ställande som i bemärkelsen poiesis låter det närvarande komma fram i oförborgadheten.” (Heidegger, op. cit. s. 31) Både Jünger och Heidegger verkar stå för en fatalistisk, ödesbestämd historiesyn, historien som ett skeende vilket vi kan, om vi vill och förmår, upplåta eller underkasta oss och gripa tag i; för att på så vis eventuellt själva utgöra något slags medbestämmande kraft. Heidegger talar i Teknikens väsen om skicket som ett öde:
“Om vi emellertid betänker teknikens väsen, då erfar vi stället som ett uppdagningens skick. På så vis uppehåller vi oss redan i skickets fria rum [dess krön], vilket ingalunda spärrar in oss i något unket tvång att bedriva tekniken i blindo och inte heller, vilket kommer på ett ut, tvingar oss att i maktlöst raseri vända oss mot den och fördöma den som ett djävulens verk. Tvärtom gäller: Ifall vi enkom öppnar oss för teknikens väsen finner vi oss oförhappandes talade till och tagna i anspråk på ett sätt som gör oss fria.”(Heidegger, op. cit. s. 36)
På ett liknande sätt talar Jünger om hur vi måste underkasta oss arbetarens gestalt, bli en del av denna “typ” och därmed sluta blicka bakåt mot det som varit. Om man nu kan tala om en räddning så är den inte belägen i en tillbakagång till tidigare ordning, utan snarare i denna underkastelse eller upplåtenhet för den nu rådande ordningen, samtidigt som blicken obönhörligen är riktad framåt och igenom, bortom denna ordning – mot en ny tidsålder, ett nytt “ödesskick”. Således, om vi på något sätt kan förstå vår tid(sålder), alltså om vi kan förstå såväl teknikens som nihilismens väsen, så finns möjligheten där att styra utgången av nihilismens fullbordan och på så sätt få till stånd inträdet i en ny tid.
Hursomhelst verkar vi vara tätt och, enligt dessa båda författare, i någon mån ofrånkomligt sammankopplade med tekniken. Det som Heidegger beskriver i Teknikens väsen, dvs. stället och dess huvuddrag tycks oss ligga Jüngers beskrivning av nihilismen nära; i så mån att teknikens väsen hos Heidegger “ställer” sitt subjekt såsom ett slags resurs, såsom något som nyttjas till… som ett instrument:
“Så snart det oförborgade inte längre angår människan ens som föremål utan uteslutande som bestånd, och människan, mitt i allt detta föremålslösa, i fortsättningen blott är en beställare av beståndet, – då går människan på avgrundens yttersta rand, och riskerar att störta ner i ett tillstånd där hon själv allt framgent behandlas uteslutande som bestånd.” (Heidegger, op. cit. s. 37-8)
Liknar inte detta det sätt som Jünger beskriver nihilismen på; som i stor utsträckning upplåtandes sina subjekt med emfas på deras funktionalitet/instrumentalitet. Nu måste vi emellertid fråga oss om inte Heideggers beskrivning av teknikens väsen som något icke-tekniskt och Jüngers beskrivning av nihilismen (som något icke-nihilistiskt) i en mening inte ligger så nära varandra att de riskerar att blandas samman eller kanske t.o.m. betraktas som detsamma? Hur, om alls, skiljer de sig åt och hur förhåller de sig till varandra? Det verkar på ett sätt ofrånkomligt att tänka sig, att för att vi skall kunna förstå nihilismen, så måste vi först förstå teknikens väsen – eftersom att denna synes utgöra en av nihilismens mest signifikanta konstituenter – och därefter deras inbördes relation.
I Heideggers svar (”Om varafrågan”) på Jüngers text ”Över linjen”, skriver han apropos arbetarens gestalt och dess härkomst och bestämning:
“Härrör gestaltens väsen, för att nu uttrycka det schematiskt, från det jag kallar Ställ (Ge-stell)? Hör följaktligen också väsenshärkomsten hos idea till samma område som det besläktade väsendet hos gestalten stammar ur? Eller är Stället bara en funktion av en mänsklighetens gestalt? Om detta är fallet, skulle varats väsen och det varandes vara helt och fullt vara en produkt av den mänskliga föreställningen. Den tidsålder under vilken det europeiska tänkandet hävdade detta kastar fortfarande sina sista skuggor över oss.” (s. 65)
Det finns här en svårighet vad det gäller bestämningen av arbetarens gestalt (en gestalt som i Jüngers text der Arbeiter i stor utsträckning verkar präglas av den sorts aktiva, affirmativa nihilism som Jünger ser som en möjlig utväg), och Heidegger påpekar också att det bygger på ett cirkelargument men att det vore “alltför lätt” att påpeka detta men att i stället för att se detta som ett tecken på ologiskt tänkande väljer han att se det som att det finns en “avrundad helhet” som fortfarande återstår att tänkas. (s. 64)
Vi står hursomhelst inför svårigheten att avgöra huruvida arbetarens gestalt bestäms av tekniken eller om stället bestäms av arbetarens gestalt, som en funktion av arbetarens gestalt. Arbetarens gestalt åsyftar här en sorts mänsklighet, en mänsklighet med en specifik prägel som ligger till grund för allt (hypokeimenon/subietcum). Vi kan alltså inte avgöra vad som är vilkets ursprung eller orsak, de är tillsynes sammanvävda på ett ytterligt komplext sätt.
