die Kehre

En kortfattad redogörelse för ett högst flyktigt möte med Derrida.  Ett möte med Derridas tänkande tycks oftast vara någonting mycket drabbande för den som ger sig i kast med det, och det vilar någonting mycket kraftfullt över hans tänkande. Detta trots (eller kanske tack vare) hans ängslighet i form av metafysikens (och Heideggers) faderslika och mycket täta och tunga skugga, och den tungsinthet som följer av insikten om det Andra som den eviga repetitionen av ett löfte.

Inledning

Språket och den problematik som behäftar det utgjorde en av filosofins mest centrala frågor under 1900-talet – en problematik vi knappast kan sägas ha lämnat bakom oss. För Jacques Derrida verkar frågan om språket i första hand vara problemet med den västerländska metafysikens hegemoni i allmänhet och dess sätt manifestera sig i och genom språket i synnerhet. Den på så vis allmänt skisserade problematikens följdfråga kommer till uttryck framförallt i frågan om huruvida de strukturer och hierarkier som därmed etableras och distribueras är möjliga att bryta med, och man med ett försök till ett sådant brott därmed kan bereda en möjlighet till erfarenheter och tankar som rör sig bortom metafysiska system-strukturer. En sådan beskrivning av det generella projektet och det för Derrida centrala studieobjektet visar således inte på någonting ”nytt” i egentlig mening, utan ansluter sig snarare till en kritisk ”tradition” vars moderna skepnad kan sägas ha tagit form hos Nietzsche. Denna kritiska rörelse förlängs av Derrida och andra filosofer ur samma generation, t.ex. Michel Foucault och Gilles Deleuze. En av de gemensamma nämnare vilken knyter dessa författarskap nära varandra står att finna i just innovativa närläsningar av Nietzsche, vilka kommer att utgöra en mycket central och vital del av deras sätt att närma sig filosofin och samtiden. Varje slik schematisk exposition lämnar dock en hel del övrigt att önska och förmår inte på något sätt redogöra för de mycket skilda sätt som denna gemensamma influens kommer till uttryck hos respektive tänkare och vart det leder dem. Vad gäller Derrida så berör detta bland annat den nivå av förfining och komplexitet han uppnår i sina mycket rigorösa och systematiska analyser av bland annat språkbegreppets genealogi vilka förbereder eller möjliggör den grammatologiska eller dekonstruktiva konceptionen.

Det försök att reducera det metafysiska inflytandet som dekonstruktionen kan sägas utgöra, tar sig uttryck i en kontinuerlig strävan vilken genom en konstant misstänksamhet outtröttligt uppmärksammar, analyserar och söker dekonstruera strukturer-system där olika uppsättningar av oppositionella begreppspar gör sig gällande med långtgående implikationer. Alla de begrepp som underkastas den dekonstruktiva blicken har det gemensamt att de är grundade i någon form av metafysisk konception för vilken de är ett uttryck. Språket framstår hos Derrida som den oavgjort mest avgörande faktorn vad gäller metafysikens grepp om världen. Det kommer för Derrida således att i stor utsträckning handla om en analys av språket och dess förutsättningar, för att på så sätt kunna avgöra i vilken utsträckning det existerar några möjligheter att undkomma metafysikens försök att determinera tänkandet – och i förlängningen livet. Dekonstruktion skall dock inte förstås som någon kritik i kantiansk bemärkelse, det handlar alltså inte om att på traditionellt sätt försöka vederlägga de metafysiska antaganden och strukturer som vi finner inom ett mer eller mindre givet system för att sedan ersätta dem med någonting som vi håller för bättre eller mer fundamentalt. Det är bland annat därför man inte kan tala om dekonstruktionen som åstadkommandes något egentligt ”epistemologiskt brott” (även om en generell beskrivning av dekonstruktionen eventuellt kan ge ett sådant intryck). Språket omöjliggör självt varje sådan strävan efter det regelrätta brottet och i och med detta kan det således aldrig heller handla om att verkligen nå fram till eller uppnå den annanhet eller utsida som vi begär. ”There is not a transgression, if one understands by that a pure and simple landing into a beyond of metaphysics, at a point which also would be, let us not forget, first of all a point of language or writing.”[1] Snarare kommer det att handla om att uppmärksamma rådande strukturer och dekonstruera dem för att sedan träda in i en Annan konfiguration, en Annan struktur.

I.

Varje språklig struktur rymmer inom sig en mängd oppositionella begreppspar som t.ex. kropp/själ, tal/skrift, närvaro/frånvaro vilka är funderade i en metafysik och därmed hierarkiskt ordnade och distribuerar såväl mening som värde inom den givna strukturen; till exempel så åtnjuter den fonetiska substansen en privilegierad – för att inte säga hegemonisk – position inom varje metafysik under det att den grafiska degraderas eller exkluderas helt och hållet. Detta är enligt Derrida ett utmärkt exempel på det immanenta våld och den imminenta konflikt som återfinns i varje struktur-system och som kommer till uttryck i olika utsträckning vid varje distribution av skillnad, vid varje privilegiering av ett begrepp över ett annat, vid varje försakande av ett begrepp till förmån för ett annat och så vidare.

Varje systems konstitution kan på en schematisk nivå beskrivas i termer av hierarki, våld och konflikt och utgör i och med detta alltid ett försök att distribuera och förlänga de hierarkiska strukturer det uttrycker. Konflikt och spänning är med andra ord aldrig frånvarande i ett system när det handlar om begreppens universalitet, deras anspråk på någon form av universell giltighet. På grund av denna inneboende spänning och den potentiella konflikt som därmed möjliggörs kommer det enligt Derrida alltid att uppstå allvarliga störningar eller rubbningar inom ett givet system. Sådana störningar leder till det Derrida benämner dekonstruktioner av systemen och detta är alltså något som potentiellt sker helt utan något bakomliggande, intentionalt subjekt som agerar. Dekonstruktioner är något som nödvändigtvis sker i världen och är således inte på något sätt något artificiellt som påtvingas ett arbiträrt objekt. Ännu mindre skall dekonstruktionen förstås som något slags metod vilken kan appliceras i syfte att undergräva valfri evig sanning eller system alltefter den ”sanningshatande post-modernistens” godtycke och nycker.

Dekonstruktion är således ingenting nytt som tillkommit en stabil verklighet i syfte att undergräva vetenskap och sanning – utan någonting som alltid skett, som sker i detta nu och som i framtiden nödvändigtvis kommer att ske om och om igen. Det teoretiska korpus som kommer till uttryck i och med Derrida är i enlighet med detta ingenting annat än en explicering av en i världen redan befintlig struktur. Ur ett sådant perspektiv kommer dekonstruktionen sålunda att handla mer om att väcka människan ur något slags ”dogmatisk slummer” än att formulera en universell teori ur vilken en metod sedan kan konstrueras. Kortfattat handlar det med andra ord om att söka möjligheter till ett nytt sätt att tänka och sedan realisera detta.

Hursomhelst, det i varje struktur inneboende våldet är ingenting som helt kan undvikas eller upplösas av samma anledning som vi aldrig kan nå fram till den plats som tänks finnas utanför metafysiken. Därför handlar det också här om att, snarare än att åstadkomma något regelrätt brott med våldet eller metafysiken, i största möjliga mån undertrycka det inflytande som manifesteras inom varje system-struktur. Detta sker genom ett misstänkliggörande av varje system, av varje begrepp och de till dem tillhöriga förutsättningarna, ett slags de-konstruktion som främst yttrar sig i form av ett försök att transformera begreppen, förskjuta dem, situera dem i andra serier-kedjor av begrepp etc. för att på så sätt söka ge upphov till nya, eller kanske snarare andra, konfigurationer. Vi måste enligt Derrida nödvändigtvis röra oss inom samma system och strukturer och operera med samma begrepp som varje metafysisk diskurs – eftersom den egentliga utsidan aldrig kan vara någonting annat än ett löfte – med skillnaden att såväl systemen som dess begrepp nu är underkastade ett kontinuerligt försök till något slags ”av-grundande” eller frigörande som syftar till att avlägsna såväl varje förment fundament som ursprung. ”Heidegger recognizes that economically and strategically he had to borrow the syntaxic and lexical resources of the language of metaphysics, as one always must do at the very moment that one deconstructs this language. Therefore we must work to locate these metaphysical holds, and to reorganize unceasingly the form and sites of our questioning.”[2]

Derrida talar om två icke-kronologiska moment i vad han inledningsvis kallar ”dekonstruktionens generella strategi” men som han senare skall komma att benämna dekonstruktionens allmänna ekonomi. Tillsammans är de två momenten intimt förbundna med den dubbla betydelsen-rörelsen i det hegelianska begreppet Aufhebung.[3] Dessa två, simultana, moment syftar till att realisera den av-grundande rörelse som mycket kortfattat skisserats ovan och som ytterst sett förhoppningsvis resulterar i en intervention i den metafysiska struktur som hela tiden söker (re-)etablera sig inom det aktuella systemet: (1) En ”omkastning” vilken inverterar det rådande hierarkiska förhållandet mellan två oppositionella, metafysiska begrepp, högt blir lågt och vice versa. (2) En ”förskjutning” av de oppositionella begreppen under föresatsen att upplösa det oppositionella förhållandet mellan de två begreppen, för att på så sätt försöka konstituera en flyktväg ut ur den binära, hierarkiska relation vilken annars antingen bibehålls eller etableras på nytt om förhållandet dem emellan är inverterat. Här framträder alltså viljan att röra sig mot någonting Annat, mot det aldrig på förhand givna Andra. Detta Andra är inte på något sätt nödvändigtvis någonting ”bättre”, ”sannare” eller ”godare”; snarare återfinner vi dess begärlighet i löftet om någonting Annat än det rådande, löftet om att den rörelse mot… som vi befinner oss i också är en meningsfull sådan. Dock är detta löfte, som antytts, ytterst sett ingenting annat än den absoluta toppen av det berg där Sisyfos gång efter gång skall tvingas bli påmind om att ”arbetets möda är lön nog”.

Det Derrida vill med denna ”strategi” är alltså att i största möjliga utsträckning försöka undvika att skapa några nya begreppsliga identiteter eller någon ny mening genom upprättandet av en annan hierarkisk ordning. Istället skall detta betraktas som ett försök att undergräva den metafysiska konceptionen av den ”som sådan”-struktur som ständigt söker göra sig gällande och det sätt på vilket det konstituerar mening. I denna struktur åberopas någonting ”som sådant”, något presenterat i och för sig självt och som oberoende av några relationer, som en transcendental betecknad och är på så vis alltid grundad i en metafysisk uppfattning. Enligt Derrida är varje ”som sådan”-struktur alltid någonting konstruerat eller institutionaliserat vilket implicerar att all mening eller betydelse också alltid är någonting institutionaliserat, alltid någonting hierarkiskt i sig själv och därmed också någonting mycket våldsamt. Denna struktur är ingenting annat en mer eller mindre stabil effekt av ett spel av skillnader och förskjutningar och enligt Derrida så framträder ingenting någonsin som sådant, ingen betydelse eller mening kan någonsin vara given som sådan – ”som sådan” kan aldrig framträda som sådan. Då vi uppenbarligen kan tala om världen och göra oss förstådda i någon utsträckning även om mening eller betydelse enligt Derrida aldrig kan vara någonting givet eller fixerat så påkallas frågan om hur mening egentligen konstitueras och hur vi kan gå till väga för att minska de metafysiska strukturernas inflytande över vårt tänkande. Enligt Derrida måste en sådan rörelse mot en tänkt utsida med nödvändighet vara en rörelse som går genom språket, språkets frigörelse från metafysiken måste tänkas genom språket.

II.

Enligt Derrida kommer vi få se frågan om språket utvidgas till att istället utgöra en fråga om ”skriften” (l’écriture) vari språket är innefattat.[4] Skrift skall här alltså inte förstås varken i termer av det skrivna språket eller det talade språket utan bör snarare ses som ett försök att gå bortom dessa specifika moment-begrepp. Begreppet skrift kan dock med rätta betraktas som ett försök att nivellera och i viss mån överskrida den värdemässiga skillnad som etablerats mellan de två momenten – det handlar dock inte om någon konventionell invertering av relationen mellan dem eller om något försök att ge upprättelse till det skrivna ordet av skäl som vi sett ovan.[5] Hursomhelst kan vi i relationen mellan dessa moment tydligt se hur det talade ordet åtnjutit en särskilt privilegierad ställning alltsedan den västerländska tankens och metafysikens förmenta början, emedan det skrivna ordet reducerats, förskjutits och placerats utanför den ”egentliga” språkliga strukturen såsom ett i bästa fall mer eller mindre skadligt supplement, som en undermålig hjälp för minnet etc.

Den struktur som föranleder en sådan distribution av alla de element som på en schematisk nivå kan sägas konstituera språket eller den språkliga erfarenheten är möjlig att betrakta som ett resultat dels av något som benämns ”härledningens logik” och dels av en ”närvarons metafysik”. Denna strukturs absoluta utgångspunkt består i tanken på mening eller betydelse som inte bara någonting möjligt utan också som någonting mer eller mindre givet. Här är meningens status och tillgänglighet emellertid obönhörligt förbunden med talarens intentionalitet och dennes faktiska närvaro. Inom denna struktur förstås det talade ordet (phonè) som varande omedelbart nära meningen-ursprunget (logos) – såsom primär betecknande (signifiant) av det betecknade (signifié): ”( …) the essence of the phonè would be immeadiately proximate to that which within ‘thought’ as logos relates to ‘meaning’, produces it, receives it, speaks it, ‘composes’ it.”[6]

Denna fonocentrism eller emfas av phonè uppstår enligt Derrida tillsammans med eller möjligtvis till och med ur en närvarons metafysik där varje konception av t.ex. begreppet sanning är omöjlig att separera från det logos vari kopplingen till phonè är intakt. Rösten eller det talade ordet är det som producerar de första symbolerna, intimt förbundna med ”mentala erfarenheter” vilka tänks spegla saker genom ett slags naturlig likhet. Denna förflyttande rörelse förutsätter i varje fall någon form av närvaro, vare sig det handlar substans, essens, existens, det presenta nuet, cogitot eller medvetandet. Förhållandet mellan medvetande och logos tänks således i termer av en naturlig översättning från någon form av närvaro till fonetisk-sonor substans, ett naturligt betecknande vilken naturligt förlängs in i det talade ordet. Språket fungerar således genom sin logocentriska karaktär som en metafysikens vehikel och bidrar därmed till bestämningen av det varande som närvaro.

Från Platon och Aristoteles via Hegel och Husserl till Saussure konstituerar de två element jag nämnt ovan, phonè och logos, språkets väsen eller essens vilket för att tala med Derrida renderar språket väsensenligt fonologocentriskt. Den privilegierade position som phonè erhållit skall enligt Derrida emellertid inte förstås i termer av någon historisk kontingens. Det är inte resultatet av något som helst val vilket skulle kunnat undvikas som vi här konfronteras med utan måste förstås som en nödvändig effekt av en oundviklig rörelse (såsom svar på ett visst moment), av en viss ekonomi där den egna, självupplevda rösten framträtt och förståtts som ett icke-exteriört, icke-empiriskt och därmed också icke-kontingent betecknande – med andra ord en fonetisk-sonor manifestation i logos omedelbara närhet.[7] Ur den representativa logik som behäftar den fonologocentriska strukturen följer att det skrivna ordet i alfabetiska-fonetiska språk nödvändigtvis reduceras till ett supplement eller ett hjälpmedel såsom sekundär betecknande, såsom betecknande det betecknande.[8] Det skrivna ordet är således alltid någonting tekniskt eller artificiellt, och i egenskap av sekundär representation – av en primär representation vilken tänks vara intimt förbunden med ett ursprung – i avsaknad av någon som helst konstitutiv mening.

Även om Derrida själv skall komma att överge begreppet så synes det mig vara förhållandevis illustrativt att här tänka på det skrivna ordet som ett slags simulacrum. Det skrivna ordet tänkt som en kopia av en kopia, som ett derivat av en egentligare representation vilken besitter en inherent likhet till ursprunget-meningen kan bland annat skönjas hos Platon. Man kan kortfattat beskriva platonismen som en vilja till selektion vilken opererar genom att söka urskilja och införa distinktioner mellan essens och framträdande, intelligibelt och sensibelt, Idé och bild samt mellan modell och simulacrum. I och med detta framträder en konception av begreppen där de tänks svara mot Idén genom olika grader av likhet. Denna likhetsrelation bygger dock inte på en extern relation mellan olika objekt, utan på en intern relation vilken löper från objekt till Idé vilket beror på att Idén tänks rymma de relationer och proportioner som är konstitutiva för objektets interna essens eller väsen.

Varje tillämpning av ett begrepp i form av ett fonetiskt eller grafiskt yttrande innebär en avvikelse eller förvanskning av Idén-modellen (vilken i sig och som sådan är oåtkomlig för oss), och man kan i och med detta urskilja ett slags hierarki utifrån termer av delaktighet-likhet. Kopian, som i detta fall då skulle utgöras av det talade ordet, utgör den andra graden i en fallande serie vars kulmen utgörs av något vars delaktighet i eller likhet till Idén-modellen är så starkt reducerad att det inte kan sägas vara någonting annat än ett simulacrum i sig själv – det skrivna ordet. Begreppen Idé och bild, modell och simulacrum kan således inte sägas vara ekvivalenta och man kan därmed beskriva platonismen som ett spårande och införande av distinktioner mellan två typer av bilder-begrepp. Sanningsvärdet för dessa bilder-begrepp avgörs alltså av huruvida de kan sägas vara ett slags kopior med en särskild pretention (en sekundär delaktighet i och därmed en inneboende likhet till Idén-modellen) eller om de blott är simulacra vars relationer är externa och vilka karaktäriseras av väsensenlig avvikelse, icke-likhet (dissimilarité) och icke-substans vilket således gör dem omöjliga att definiera i relation till en Idé-modell.

Utifrån en sådan eller liknande konception förläggs således det skrivna ordet utanför språkets väsentliga struktur, exkluderas från lingvistiken, från språk och tal såsom en naturlig enhet, och blir i förhållande till dessa fält en sekundär representation av det ”egentliga” betecknande, en exterioritet i avsaknad av något egentligt värde. ”Writing should erase itself before the plenitude of living speech, perfectly represented in the transparence of its notation, immeadiately present for the subject who speaks it, and for the subject who receives its meaning, content, value.”[9]

Den beskrivning av språket som gör sig gällande ovan är förvisso begränsad till fonetisk skrift – den fullständiga dominansen av fonetiska språk inom lingvistik och annan forskning är enligt Derrida endast ett utslag av en förhärskande etnocentrism – och tar inte hänsyn till att det inte existerar några helt och hållet fonetiska språk och de konsekvenser som följer av detta i termer av rent grafiska eller ”skriftliga” fenomen.[10] Denna avgränsning betraktar dock Derrida som nödvändig för att vi skall ha möjlighet att ta den ”skillnadsprincip” som han finner hos Saussure i beräkning. Denna princip föranleder, som nämnt ovan, en specifik distribution av skillnader inom språkliga strukturer och attribuerar särskilda värden till vissa begrepp inom en given struktur och genom detta konstitueras något som liknar mening. Emellertid rymmer denna princip och sådana strukturer inom sig, som vi skall se nedan, en möjlighet till frigörelse av skriften från språket vars effekt kommer yttra sig som en subversiv förskjutning av emfas inom denna struktur vilken ytterst sett syftar till lägga den bakom sig och öppna upp för en ny upplevelse av språket och i och med detta kanske också av livet. ”This principle compels us not only to privilege one substance – here the phonic, so called temporal, substance – while excluding another – for example, the graphic, so called spatial, substance – but even to consider every process of signification as a formal play of differences. That is, of traces.”[11]

III.

Derridas analys av det skrivna ordets status inom den fonologocentriska språkuppfattningen öppnar upp för utvidgningen av frågan om språket till frågan om skriften. Detta är avhängigt den förståelse av tecknet-märket (signe) som den struktur vilken ovan beskrivits i termer av någonting betecknat och någonting betecknande alltid ger upphov till, eftersom denna konception implicerar en förståelse av tecknet-märket som ett derivat. Då Derrida dekonstruerar det fonologocentriska språket genom att tänka det genom den dubbla rörelse som dekonstruktionens allmänna ekonomi gör gällande står vi nu inför en ”skrift bortom språket” där vare sig ‘betecknad’ eller ‘betecknande’ kan sägas behålla sin tidigare funktion och i viss mening därmed renderas värdelösa. Detta sker på grund av att det förmenta derivatets tänkta ursprung upplöses eller sätts i rörelse och ständigt förskjuts vilket leder till att vi inte längre kan tala om Det betecknade på något meningsfullt sätt då detta betecknade i alla fall alltid redan är någon annanstans. Snarare än att som tidigare utgöra något slags fundament – på grundval av vilket vi kan söka fixera meningen hos ett begrepp eller sanning i allmänhet- så öppnar sig nu en bottenlös avgrund där fast mark tidigare förmodats existera.[12]

På grund av att all metafysik och alla tendenser att postulera något slags fundament skall undertryckas i så stor utsträckning som möjligt, så kan vi a fortiori inte heller tala om någonting som Den betecknande eftersom den binära strukturen nu omkastats och Det betecknade förskjutits och upplösts. Den funktion eller plats som det betecknande innehaft i den tidigare strukturen kommer dock i viss mening bibehållas. Detta sker i sådan mån som någonting vilket liknar ett betecknande genom att det visar mot och upprättar relationer till andra element fortfarande kommer befinnas i spel. De två begrepp som tidigare innehaft en privilegierad position och en mycket viktig funktion avslöjas nu alltså som metafysiska illusioner. På så vis bryter alltså Derrida med Saussures analys och de konsekvenser i termer av en närvarons metafysik som den medför för att på så sätt bereda en möjlighet att frigöra skriften från språket och därmed från den fono-logo-etno-fallo-centriska metafysiken.

Det som tidigare förstods såsom ”betecknande det betecknande” måste i och med frånvaron av något betecknat istället förstås som någonting vilket alltid redan är där, som språkets bedrägliga ”ursprung”. Mening kan inte längre förstås i termer av ett ”någonting” som är möjligt att beteckna vilket gör att språket förlorar sin roll som den på förhand givna meningens vehikel för att nu förstås i termer av ”spår” – det vill säga, som ett slags händelse som sker i ett formellt spel av skillnader. ”The play of differences supposes, in effect, syntheses and refferals which forbid at any moment, or in any sense, that a simple element be present in and of itself, referring only to itself.”[13]

Detta utgör ”fundamentet” i det nya skriftbegrepp bortom språket som Derrida benämner différance. Ingenting kan numer fungera som tecken-märke i indikativ bemärkelse utan att referera till något annat tecken-märke vilket inte är närvarande i sig självt. Detta implicerar att varje tillsynes indikativt element konstitueras enbart utifrån de relationer det upprättar med andra element i systemet-strukturen. Detta element kan därmed inte sägas ”vara” någonting annat än de ”spår” som dessa relationer lämnar efter sig. Varje spår innefattar och konstitueras av alla andra element till vilka det förhåller sig utom sig själv då det varken kan existera som sådant eller i och för sig självt. Spåret eller den rörelse-struktur som här berörs kan aldrig förstås utifrån den binära dikotomin närvarande/frånvarande utan måste förstås som någonting bortom det (vara)begrepp som dessa oppositionella begrepp implicerar. Derrida undviker genom detta försök till överskridande av metafysiken också risken att formulera en negativ definition av skillnad där skillnad måste förstås mot bakgrund av identitet och negation för att vara meningsfull.

Vidare kan ett sådant spår alltså endast sägas ha mening inom en viss kontext, det vill säga, inom ett mer eller mindre specifikt och mer eller mindre slutet system av spår (en diskurs, en mening etc.). Detta betyder i sin tur att all mening går förlorad utanför ett sådant system varpå spåret-elementet således blir till någonting icke-determinerat. ”Nothing, neither among the elements nor within the system, is anywhere ever simply present or absent. There are only, everywhere, differences and traces of traces.”[14] Här blir det också tydligt hur Derridas berömda påstående om att det inte existerar någonting utanför texten skall förstås. Différance som nytt skriftbegrepp sträcker sig bortom såväl talat som skrivet språk och producerar överallt de skillnader som tillåter mening att skapas.

Différance tar här såsom ursprungligt icke-ursprung som simultant alltid redan är där och alltid redan är någon annanstans således icke-formen av en av-grund, som en första skillnad. Denna rörelse-struktur generar skillnad, det vill säga, de transformationer den ger upphov till har skillnad som effekt och vi kan enligt Derrida därmed varken i vanlig mening närma oss, förstå eller bestämma différance genom något slags synkron och taxonom operation vilken syftar till att uttömma alla dess möjligheter på samma sätt som man kan ha möjlighet att klassificera och uttömma en traditionell struktur.[15] Emellertid ger différance genom sin kontinuerliga, heterogena, repetitiva och transformativa rörelse upphov till en systematisk och reglerad produktion av skillnad, till system av skillnad, och skall därför inte heller förstås som någonting icke-strukturellt. Således konfronteras vi här med effekter vars upphov inte kan attribueras till något subjekt, substans eller vara som kan närvara utanför den rörelse som différance utgör. Produktionen av skillnad såsom effekt kan alltså inte förstås utifrån det oppositionella begreppsparet aktivitet/passivitet och all subjektivitet såväl som all objektivitet blir således endast till effekter inordnade i ett system av différance.

Différance innefattar två distinkta men icke-urskiljbara moment vilka möjliggör omöjligheten av begreppslig identitet och fixerad mening för att istället öppna upp för mening som händelse-effekt genererad av ett spel av skillnad. Det frigörs å ena sidan ”rum” vilket är en förutsättning för att mening skall vara möjligt i den kontinuerliga rörelse där den kan konstitueras och å andra sidan tidsliggörs eller ”temporiseras” denna mening, det vill säga, meningen som ett löfte om en närvaro sätts i rörelse ånyo och förskjuts, försenas och postponeras i förhållande till nuet, till varat. ”Deferred by virtue of the very principle of difference which holds that an element functions and signifies, takes on or conveys meaning, only by referring to another past or future element in an economy of traces.”[16] Såväl subjekt som mening är endast effekter av différance vilka konstitueras endast genom att skiljas från sig själva, genom sin kontinuerliga själv-differentiering och ursprungliga avvikelse. Subjektet och mening som ursprunglig, själv-different mångfaldighet – ”Je est un autre”.

Det existerar ingen början och det existerar inget slut och eftersom det inte finns någonting som har föregått eller kan föregå différance kan det inte heller existera någonting ”nytt” förstått som någonting vilket skapas ex nihilo. Varje begrepp blir hos Derrida i och med förkastandet av aktivitet/passivitet som meningsfull dikotomi alltså till någonting nytt endast i sådan mening att det är någonting Annat på grund av att det aldrig kan sägas haft någon identitet överhuvudtaget – varje sådan nyhet består således lika mycket i ett inträde i och en förlängning av en redan befintligt rörelse. Enligt Derrida skulle en fixering av ett begrepps mening innebära dess omedelbara död eftersom varje identitet innebär avsaknad av rörelse. Det kommer för Derrida alltså aldrig röra sig om att skapa några nya begrepp i bruklig bemärkelse, utan snarare om att frilägga eller öppna upp de begrepp som redan tagits i bruk genom att visa på deras gräns- och bottenlösa karaktär.

Vid det här laget uppstår lätt en viss känsla av att vi rör oss mot en långtgående nihilism. De anklagelser om nihilism som har, och som med största sannolikhet skall komma att riktas mot Derrida, måste för att äga något slags giltighet emellertid kunna redogöra för hur vi kan hamna i en nihilistisk tanke då själva förutsättning för nihil, varat förstått i termer av en närvaro, förnekas. Detta är emellertid en högst formell invändning som misslyckas med att göra gällande hur den intill skepticism gränsande negativitet och affirmerad meningslöshet som framträder hos Derrida skall hanteras eller förstås. Det vilar på ett sätt någonting mycket tragiskt över Derridas filosofi, då den som en hemlös tanke för vilken vare sig något återvändande eller något nytt hem någonsin kommer vara möjligt trots sin egen visshet om detta obevekligt strävar vidare mot en alltid försvinnande horisont vars löfte om den imminenta ankomsten aldrig helt tillåts tystna. Likväl finns det i denna tragiska rörelse också ett mycket ljust löfte om liv och förändring.

Bibliografi

Derrida, Jacques, Positions, övers. Alan Bass, Continuum, London, 2004.
- Of Grammatology, övers, Gayatri Chakravorty Spivak, Johns Hopkins Univeristy Press, Baltimore, 1997.
Nietzsche, Friedrich, Bortom gott och ont. Förspel till en framtidens filosofi, övers. Lars Holger Holm, Eslöv, Bruno Östlings Bokförlag Symposion, 2002.

Noter

[1] (Jacques Derrida, “Implications: Interview with Henri Ronse” i Positions, övers. Alan Bass, Continuum, London, 2004, s. 9.

[2] (Min kursiv) Derrida, “Implications: Interview with Henri Ronse” i Positions, s. 8.

[3] Derrida, “Positions: Interview with Jean-Louis Houdebine & Guy Scarpetta” i Positions, s. 38.

[4] “By a slow movement whose necessity is hardly perceptible, everything that for at least some twenty centuries tended toward and finally succeeded in being gathered under the name of language is beginning to let itself be transferred to, or at least summarized under, the name of writing.” (Jacques Derrida, Of Grammatology, övers, Gayatri Chakravorty Spivak, Johns Hopkins Univeristy Press, Baltimore, 1997, s. 6).

[5] “( …) the concept of writing – no longer indicating a particular, derivative, auxiliary form of language in general (whether understood as communication, relation, expression, signification, constitution of meaning or thought, etc.), no longer designating the exterior surface, the insubstantial double of a major signifier, the signifier of the signifier – is beginning to go beyond the extension of language.” (ibid., s. 7).

[6] Ibid., s. 11.

[7] “Actually, it could be shown, as I have attempted to do, that there is no purely phonetic writing, and that phonologism is less a consequence of the practice of the alphabet in a given culture than a certain ethical or axiological experience of this practise.” (Derrida, “Semiology and Grammatology: Interview with Julia Kristeva” i Positions, s. 23). 

[8] “The reduction of writing – as the reduction of the exteriority of the signifier – was part and parcel of phonologism and logocentrism.” (Ibid., s. 22).

[9] Ibid., s.23.

[10] Inget skrivet språk och i förlängningen ingen skrift är enligt Derrida helt fonetisk utan är alltid underställd vissa rent grafiska principer som t.ex. separationen av tecken-symboler, punktering, kommatering, intervall, vilka alla är nödvändiga för att grafemen skall kunna fungera.

[11] (Min kursiv) Ibid., s. 23.

[12] Vad gäller denna avgrund som här visar sig känns det inte på något sätt främmande att dra sig till minnes Nietzsches ord: “( …) ja, han kommer att tvivla på att en filosof överhuvudtaget kan ha några ‘definitiva och egentliga’ åsikter, och om det inte bakom varje grotta måste ligga en ännu djupare – en mer omfångsrik, främmande, rikare värld bortom ytan, en avgrund under varje grund, under varje ‘begrundan’. (Friedrich Nietzsche, Bortom gott och ont. Förspel till en framtidens filosofi, övers. Lars Holger Holm, Eslöv, Bruno Östlings Bokförlag Symposion, 2002, IX, §289).

[13] Derrida, “Semiology and Grammatology: Interview with Julia Kristeva” i Positions, s. 23

[14] Ibid., s. 24.

[15] “( …) the theme of différance is incompatible with the static, synchronic, taxonomic ahistoric motifs in the concept of structure.” Ibid.

[16] Ibid., s. 25.