die Kehre

Detta är del två i en serie poster om Deleuze och transsubjektivitet.

Till följd av att intervallet har två sidor, dvs. är beläget mellan stimuli och respons, aktion och reaktion uppstår en fördröjning och därmed en möjlighet att välja hur reaktionen på den mottagna rörelsen ska se ut, i och med denna möjlighet upphör den nödvändiga, automatiska och schematiska reaktionen – vilken gäller i det första systemet – att omedelbart verkställas och således står vi inför en öppning mot det oförutsedda. På grund av intervallets konstitution, dvs. på grund av att intervallet injicerar ett visst mått av oförutsägbarhet i ett annars presumtivt förutsägbart universum benämner Bergson det – alltså människan eller intervallet – “centrum av obestämdhet”. De automatiska och schematiska reaktionerna benämner Deleuze som sensomotoriska schemata (vilka vi kommer att återkomma till senare).

Den percipierande operationen består dock inte enbart av subtraktion och selektion, Bergson talar om en slags krökning av rummet vars centrum, mot vilket krökningen sker, är subjektet. “Images themselves cannot create images; but they indicate at each moment, like a compass that is being moved about, the position of a certain given image, my body, in relation to the surrounding images.” (MM 23) Perceptionen är ju en effekt av en reflektion av objektets ljus, av objektets rörelse, det är emellertid inte den verkliga aktionen eller rörelsen som subjektet reflekterar utan endast dess virtualitet, objektets virtuella inflytande på subjektet: “Our representation of matter is the measure of our possible action upon bodies” (MM 38). Själva intervallet, glappet, latensen är villkoret för denna subjektets handlingsmässiga virtualitet.

Handling definieras som den fördröjda reaktionen hos ett centrum av obstämdhet. Detta centrum kan handla endast på grund av att den percipierar och har mottagit rörelsen på en privilegierad, subtraherande sida av intervallet; detta betyder enligt Deleuze att all perception alltid primärt är sensomotorisk perception. “If the world is incurved around the perceptive centre, this is already from the point of view of action, from which perception is inseparable.” (IM 64) Då operationen inte längre endast består i subtraktion och selektion eller inramning, utan av en krökning av rummet, av universum vilken föranleder vårt virtuella handlande gentemot andra kroppar och deras handlande gentemot oss, så handlar det nu om den andra typen av bild – handlingsbilden.

Vi har sett att perceptionen utgör ena sidan av intervallet och handlingen den andra, detta uttömmer dock inte intervallet. Mellan dessa två sidor finns affektionen, affektionen är det som upptar intervallet utan att vare sig fylla i det, eller fylla upp det: “It is a coincidence of subject and object, or the way in which the subject perceives itself, or rather experiences itself or feels itself ‘from the inside’…” (IM 65). Det verkar alltså finns något utöver de rörelser som intresserar oss och som förlängs antingen till perceptioner eller till handlingar (rörelser), och det som är oss likgiltigt. Det existerar således detta tredje, det vi absorberar men som varken blir till perception eller handling – nämligen kvaliteten.

Rörelse relaterad till “kvalitet” såsom ett levt tillstånd. Subjektet och objektets sammanträffande i en ren kvalitet – detta är den tredje bilden affektionsbilden. Den förflyttande rörelsens spridning konfronteras inte med intervallet endast som ett avbrott i dess spridning, där intervallet tjänar till att fördela å ena sidan den mottagna rörelsen och å andra sidan den utförda rörelsen, vilket kan göra dem inkommensurabla. Mellan dessa två sidor återfinns affektionen som kan återupprätta relationen. Det är också här, enligt Deleuze, som rörelsen övergår från att vara förflyttande till att vara expressiv eller uttryckande, övergår från förflyttning till kvalitet, till tendens.

Denna tendens uppstår till följd av att vi som centrum av obstämdhet har tilldelat en av våra sidor specifika egenskaper på bekostnad av rörlighet, medan vi har frigjort våra reaktiva sidor eller organ genom att hela tiden tilldela dem vår aktivitet. När så vår immobiliserade sida tar emot rörelse istället för att reflektera den så kan vi endast besvara detta med en “tendens” eller en “ansats” vilken då får ersätta handlingen som för tillfället omöjliggjorts (IM 65-6).

Vi har nu sett hur rörelsebilden, dvs. själva grundbilden eller materien, delas upp i tre olika bildtyper när de relateras till ett centrum av obestämdhet eller subjekt såsom en speciell bildtyp: perceptionsbild, handlingsbild och affektionsbild. Vi har också redogjort för den bakgrund som är nödvändig för att förstå hur Deleuze menar att transubjektivitet är möjligt.

I fortsättningen kommer vi att fokusera på affektionsbilden och affekten överlag, för det är där vi kommer att hitta viktiga ledtrådar vad gäller just rörelsen bortom det mänskliga, dvs. transsubjektiviteten.

MM: Bergson, Henri, Matter and Memory (1911).
IM: Deleuze, Gilles, Cinema 1, The Movement-Image (1985).

Detta är del ett i en serie poster om Deleuze och transsubjektivitet.

”Man can think in the sense that he possesses the possibility to do so. This possibility alone, however, is no gurantee to us that we are capable of thinking.” Heidegger, What is called thinking?.

Enligt Bergson refererar det mänskliga tillståndet inte till något på förhand givet existentiellt predikament, utan till evolutionärt ackumulerade tankevanor och handlingsmönster vilka hindrar oss från att inse vår existens kreativa villkor och begränsar vår sfär av praktik till den av samhällelig nytta. Denna föreställning är något Deleuze anammar, eller kanske snarare ärver i rakt nedstigande led från Bergson. Det kommer för såväl Deleuze som för Bergson att handla om att hitta utvägar, eller om man så vill, flyktlinjer ut ur ”det mänskliga tillståndet” till ett tillstånd bortom de mänskliga villkoren vilket öppnar upp för det Nya och otänkta – det vill säga Livet.

I sina två böcker om film Cinéma 1, L’image mouvement (1983) och Cinéma 2, L’image temps (1985) formulerar Deleuze ett antal flyktlinjer, flyktlinjer som tänks leda till ett tlllstånd av transsubjektivitet. I dessa böcker består medlet för att nå detta tillstånd naturligtvis av filmen, men, som bekant så existerar det för Deleuze inget primärt tankemodus utan snarare ett antal differenta modi vilka inte är hierarkiskt ordnade och vilka alla äger samma grad av gilitghet; t.ex. filosofi, film, musik, litteratur, konst. Således, film är inte ensamt villkor för något slags transsubjektivitet, men det är film vi kommer att behandla här. I ett antal poster kommer vi att undersöka Deleuze’ strävan efter att formulera villkor och medel för en transsubjektivitet.

Deleuze teser om transsubjektivitet vilar i stor utsträckning på den ”bildontologi” Bergson formulerar i Matiére et Mémoire (1896). Denna ontologi går i korta drag ut på att behandla all materia som bilder; det vill säga, allt är bilder, men vi ska enligt Bergson här inte förstå bild som en representation, men inte heller ska det förstås som ett slags entitet. Bild betecknar här snarare ett slags mellanting av dessa två ytterligheter.

Hursomhelst, det grundläggande problemet vilket Bergson utgår ifrån och vilket också ligger till grund för postulatet som sådant kan sägas vara detta: Om vi placerar bilder, dvs. mentala representationer, i medvetandet och rörelse i rummet, så kommer vi oundvikligen ställas inför antingen en epifenomenalistisk realism eller en avancerad idealism. I medvetandet kommer vi enbart att ha bilder vilka är kvalitativa men saknar utsträckning, och i rummet kommer vi endast att ha kvantitativa rörelser med utsträckning. Hur ska vi då förklara att rörelser i rummet kan ge upphov till bilder i medvetandet, eller att en bild ger upphov till en rörelse, hur ska vi förklara övergången från en ordning till en annan?

Genom att postulera att allting är bilder, all materia är bilder, vår kropp, vår hjärna är också de bilder, så kan vi nu också ställa upp ekvivalensen Rörelse = Bild; vilket då skulle betyda att en mängd distinktioner skulle upphöra, t.ex. insida-utsida eftersom att det är svårt att föreställa sig hjärnan som ett slags kärl vilket kan rymma andra bilder inom sig, om hjärnan endast är en bild bland andra. Hursomhelst, vi kan kalla mängden av det som uppträder bilder, bilder i vars närvaro vi ständigt befinner oss och som vi själva är. Vi har enligt Deleuze i Bergsons ontologi ingen möjlighet att att säga att en bild påverkar en annan eller reagerar på en annan, det finns ingen kropp i rörelse vilken är distinkt från utförd eller verkställd rörelse, och det finns ingenting som “rörts” vilket är distinkt från den mottagna rörelsen. Varje bild är omöjlig att särskilja från dess “aktioner” och reaktioner. Universum som Bergson framställer det, är enligt Deleuze ett gasformigt universum: “It is a world of universal variation, of universal undulation, universal rippling: there are neither axes, nor centre, nor left, nor rigth, nor high, nor low…” (IM 58)

Deleuze talar om den oändliga mängden av alla bilder som ett “immanensplan” (plane of immanence), på detta plan existerar bilden i sig självt; bildens “i sig självt” är materia, bilden är alltså inte någon representation utan “the absolute identity of the image and movement”. Vi kan därför dra slutsatsen att mellan rörelsebilder och materia råder strikt identitet (IM 59). Alla bilder påverkar varandra och reagerar på varandra med alla sina delar eller sidor, i enlighet med konstanta lagar vilka Bergson benämner naturlagar. Dessa bilder agerar genom att överföra rörelse till varandra och reagera på mottagen rörelse, detta sker utan någon som helst latens, mer precist – det sker nödvändigtvis och automatiskt, utan utrymme för några val av reaktion.

Det finns emellertid ett undantag från detta. Vi kan enligt Bergson tänka oss att varje bilds framtid redan finns i den immanent, eftersom att universum regleras av konstanta lagar och bilderna agerar och reagerar nödvändigtvis och automatiskt, detta betyder att om vi var i besittning av “perfekt kunskap” så skulle en möjlighet framträda: att genom kalkyl eller beräkning förutse alla framtida händelser för varje enskild bild och således för universum; vilket betyder att någonting nytt, i bemärkelsen något oförutsett, omöjligt kan inträffa. Undantaget som öppnar upp framtiden mot oförutsedda möjligheter, mot det nya, är en specifik, privilegierad, bildtyp: människan, eller kanske snarare hjärnan. Hjärnan konstituerar i detta universum av bilder, ett slags latens, ett glapp eller intervall. Detta intervall är beläget mellan mottagen rörelse och reaktion, mellan stimuli och respons; intervallet har således två sidor.

Perceptionen fungerar enligt Bergson som en reflektion av ljus. Tillskillnad från t.ex. en fenomenologisk uppfattning av perceptionen, där subjektet stadigt förankrat i världen och öppen mot den, liksom med sin perception kastar ett ljus över tingen, avtäcker dem – allt medvetande är ett medvetande om någonting. Hos Bergson ställs vi istället inför tanken att det är objekten som skickar ut ljus, detta ljus är rörelse, objektens aktion; ett centrum av obestämdhet reflekterar de delar av ljuset det finner gynnsamt eller av intresse. Subjektiviteten är hos Bergson inte något slags positivism utan subtraktiv, perceptionen percipierar endast de bilder som har en presumtivt gynnsam inverkar på kroppen, de andra intrycken låter den passera. I den subtraherande och selektiva akten ser Deleuze ett incitament till det cinematografiska begreppet inramning (framing).

Bergson talar om två olika system av bilder: ett system där varje bild varierar för sig själv och där det råder ett proportionerligt förhållande mellan aktion och reaktion, stimuli och respons, och där alla bilder interagerar med alla andra med alla sina element och sidor; och ett system där alla bilder varierar och förändras i relation till en speciell bild vilken tar emot rörelse med en sida och reagerar eller handlar med en annan. Objektet eller tinget och perceptionen av objektet är identiska, de är samma sak. Objektet är bilden i sig självt, som den är i det första systemet, relaterad till alla andra bilder; perceptionen av objektet är samma bild relaterad till en speciell bild, som “ramar in den”, behåller endast delar av den. Vi percipierar bilden minus det som inte är intressant eller gynnsamt, och det är detta, denna inramning, denna subtraktion, denna subjektivitet som är det Deleuze kallar perceptionsbild.

Vad det gäller det första systemet och perceptionen så gäller något helt annat och det är inte längre frågan om någon subtraktion. Här agerar alla bilder med varandra med alla sina sidor och det finns inget centrum av obestämdhet som kan reflektera ljuset och således bryta det. Eftersom att bilden och perceptionen av bilden är identiska, dvs. samma sak, och subjektiviteten utför en subtraktiv akt, måste detta betyda att objektet i sig självt alltid måste presenteras som en fullständig, omedelbar och diffus perception (såsom tillhörig det första systemet). Enligt Bergson är situationen för den omedvetna materien eller den icke-levande bilden den att dess perspektiv är oändligt mycket större: “In one sense we might say that the perception of any unconcious material point whatever, in its instantaneousness, is infinitely greater and more complete than ours, since this point gathers and transmits the influences of all the points of the material universe, whereas our conciousness only attains to certains parts and to certain aspects of those parts.” (MM 38)

Enligt Bergson är denna diffusa perception sådan att vi leds att tänka att om vår naturliga perception överhuvudtaget handlar det minsta om att “ta bilder” som med en kamera, så är alla bilder uppenbarligen redan tagna – inifrån objekten: “But is it not obvious that the photograph, if photograph there be, is already taken, already developed in the very heart of things and at all the points of space?” (MM 38) Om den förra perceptionen kan sägas vara den subjektiva, partiella, inkompletta perceptionen, så är detta den totalt objektiva.

Dock är perceptionen hos Bergson inte den primära källan till kunskap, utan syftar vidare mot handlingen, mot reaktionen. “I call matter the aggregate of images, and perception of matter these same images referred to the eventual action of one particular image,my body.” (MM 22) Detta tar Deleuze fasta på.

MM: Bergson, Henri, Matter and Memory (1911).
IM: Deleuze, Gilles, Cinema 1, The Movement-Image (1985).