Apropos ingenting alls och i väntan på någonting annat.
”Inom det oändligas horisont. – Vi har lagt ut från land och går till havs! Vi har raserat bron bakom oss – ja mer än så, marken under våra fötter! Välan, bräckliga farkost! Ta dig i akt! Omkring dig ligger oceanen, den är inte alltid i uppror, det är sant, och ibland breder den ut sig som siden och guld och ett milt sinnes drömmerier. Men det ska komma stunder då det går upp för dig att den är oändlig och att det inte finns något fruktansvärdare än oändlighet. Den arma fågeln, som en gång kände sig fri och nu stöter emot väggarna i denna bur! Ve dig när du grips av hemlängtan till land, som om din frihet varit större där – och det inte längre finns något ‘land’!”
- Nietzsche, Den glada vetenskapen, §124
