Intressantare är vad som skiljer natur från kultur. Att stöta på en marmorstaty i samma mytologiska skog vore t ex att möta kultur, något främmande. Och går man till människan kan man se henne som en kombination av natur och kultur: skelettet och den funktionella kroppen är natur, ansiktet och ögat med alla sina dagrar och nyanser är kultur. Men nu har jag kanske avlägsnat mig från ämnet…

Detta berör ju något jag endast tangerar i min text, nämligen, suspendering av subjekt-objekt dikotomin i relation till tekniken. Nu var det ett tag sen jag läste texterna men jag vill minnas att Heidegger som brukligt tar fasta på begreppens etymologi, dvs. vi kan inte betrakta tekniken som sub-jekt men inte heller som ob-jekt. Det kanske man kan bestrida. Åtminstone känns det inte lika självklart att människan inte skulle vara teknikens sub-jekt i någon utsträckning, fast då måste man ju fråga sig huruvida människans relation till tekniken är meningsfull att beskriva utifrån nämnda dikotomi? Människan som teknikens ob-jekt framträder inte i mina ögon som ett särskilt troligt scenario i dagsläget.

För att knyta an till nästa punkt, så är det ju med detta inte sagt att relationen mellan människa och teknik är upplöst – det vore ”magstarkt” för att inte säga befängt att påstå. Självklart talar jag om teknikens eventuella autonomi i relation till människan. Någon absolut autonomi kan det aldrig vara tal om i strikt bemärkelse. Däremot känns det relevant att tala om olika hastigheter och om en omdefiniering av relationen människa-teknik vid någon tidpunkt. Jag menar, även om Stiegler menar att vi måste tänka om vad det gäller korrespondensen mellan människans intelligens och teknikens uppkomst och snarare tänka i termer av hand-teknik eller fot-teknik (snarare än hjärna-teknik) , så tror jag att det är svårt att förneka att vi människor spelat en avgörande roll vad gäller den tekniska utvecklingen.

Så fort vi talar om en teknisk utveckling associerar man lätt till tekniska prylar, Stiegler använder ett mycket vidare begrepp än så och innefattar även teknik-er i betydelsen det korrekta handhavande av en yxa eller hammare eller inte vet jag, fot. Jag tror att om man ska tala om den ”tekniska utvecklingen” så måste man precisera vilken teknisk utveckling man åsyftar med lite större precision (med det inte sagt att Stiegler inte gör det). Det jag vill komma åt är, när vi rör på oss på den sistnämnda nivån, alltså teknik-er, så blir det mycket svårt att avgöra någon tydligt determinerande faktor, medan om vi talar om redskap eller prylar så relationen tydligare och mer urskiljbar. Nåväl, vet inte riktigt vart jag är på väg med detta….

”Tekniken som en icke-organisk evolution som integrerar mänsklig samvaro och förståelse och konstituerar “länken” mellan den mänskliga tillvaron och omvärlden på ett tolkande och konkret sammanbindande sätt.” Detta är ju ”på pricken” hur jag tror man kan förstå Stiegler när han talar om ”interface” och ”milieu”, men jag tror även att man kan förstå Heidegger på det här sättet när han talar om das Ge-stell som upplåter världen som bestånd.

Som sagt, ett vitalt ämne som förtjänar att utforskas med iver och engagemang! Jag ska se till att ”äga” den där antologin så fort jag skaffat tillbörigt medel för att göra så. Då kanske vi kan sätta igång på allvar med den här diskussionen, som jag sa, det var ett tag sen jag studerade de där texterna närmare, de förtjänar en läsning till tror jag. Ska kolla in D&G lite närmare vad det gäller det här ämnet också, det blir kul.

Mycket viktigt som sagt att inte tänka tekniken som en sas separat sfär, en utensil eller någon form av neutralt verktyg. Emellertid bör man ju givetvis akta sig för att betrakta ”människan” som ett ”offer” för den tekniska utvecklingen, vilket onekligen skulle kunna bli resultatet av en vulgär tolkning av Heideggers och Jüngers syn på nihilismen. Snarare är väl båda två inne på de tekniska och sociala utvecklingarna som en sorts skeenden och interaktioner som är parallella och på flera plan sammanvävda? En sorts strata i Deleuzes och Guattaris anda, dvs ”lager” som interagerar och är oskiljaktliga utan att för den skull bli identiska.

När du undrar: ”Betyder detta att teknikens utveckling är autonom i förhållande till den levande materien eller människan, men att människans relation till miljön determineras av tekniken?” kommer iaf jag att tänka på D&Gs tekniska vitalism, resonemangen om ”maskiniska fylum”, etc. Dvs tekniska utvecklingsföden som både spatialt och temporärt rör sig i vissa riktningar och vars utformning kanske inte är autonom (i förhållande till vad, förresten?), men likväl inte står under mänsklig kontroll (metallurgin under äldre epoker t ex, och det nomadiska sättet att framställa vapen). Tekniken som en icke-organisk evolution som integrerar mänsklig samvaro och förståelse och konstituerar ”länken” mellan den mänskliga tillvaron och omvärlden på ett tolkande och konkret sammanbindande sätt.

Detta har uppenbar relevans för diskussioner om subjektivitet och ideologi, speciellt med dagens alltmer ”protesiska” situation i åtanke; den post-fordistiska cyborg som individen har förvandlats till och som medelst ett aldrig tidigare skådat generellt intellekt mer och mer framstår som den marxska ”sociala individen” i eftermodern tappning: produktionens passive övervakare och bevittnare; konsumtionsproducenten; den ackumulerade kunskapens distributör; bihanget till maskinparkens accelererande självförverkligande (detta alltså skrivet med skepsis inför tanken på tekniken som en autonom och determinerande faktor i absolut bemärkelse)…

Utan att bli alltför apokalyptisk kan man i alla fall konstatera att teknik är ett vitalt, som bör utforskas mer. Själv har jag som bekant införskaffat den omtalade antologin – jag närmar mig ämnet med dilettantens entusiasm och öppenhet. Vi får väl se vad som händer.