die Kehre

III. Nihilismens relation till tekniken.

“Särskilt lämplig för varje godtycklig övergång och underordning kommer den tekniska ordningen att vara, fastän just den genom detta underordnande förändrar krafterna som använder sig utav den genom att förvandla dem till arbetare. Den förespeglar det nödvändiga mått av tomhet som kan ges åt varje innehåll. Detta gäller också de organisationer häftar sig fast vid den ( …). De är alla inriktade på att helt enkelt fungera; idealet känner man igen genom att man ‘bara behöver trycka på knappen’ eller ‘slå av och på’. De kan därför också utan övergång anpassa sig till skenbart motstridiga krafter.” (s. 23)

Tekniken eller den tekniska ordningen spelar alltså här en viktig roll rörande nihilismens funktionalistiska/instrumentalistiska emfas. Här verkar Jünger inta en position som liknar Heideggers i Teknikens väsen (Die Frage nach der Technik, 1949) och idén om das Ge-stell eller “stället”: “Ställ benämner jag alltså här det som församlar inom det ställande som ställer människan, det vill säga pockande uppfordrar [utmanar] henne, att uppdaga det verkliga genom att beställa det som bestånd.” (Martin Heidegger, Teknikens väsen, s. 30)

Ställ, bestånd och beställa är alla begrepp tillhöriga teknikens väsen (teknikens väsen är inte något tekniskt) enligt Heidegger. Stället är enligt Heidegger den form eller det sätt på vilket den moderna teknikens väsen “uppdagar” det verkliga. Den uppdagar det verkliga genom att beställa det som bestånd, dvs. genom att ut-mana naturen – mana-ut-ur naturen dess resurser i termer av energi (energia) – och på så sätt hit-fram-bringa den såsom bestånd; vilket i sin tur innebär att naturen framstår eller frambringas såsom resurs eller tillgång som kan lagras, bevaras för att sedan kunna nyttjas.

Med andra ord kanske man kan säga att stället påvisar naturen eller det verkliga såsom en tillgång vi kan exploatera. Stället uppfordrar det verkliga. Stället skall emellertid inte enbart förstås som denna exploatering utan också som “det fram-ställande som i bemärkelsen poiesis låter det närvarande komma fram i oförborgadheten.” (Heidegger, op. cit. s. 31) Både Jünger och Heidegger verkar stå för en fatalistisk, ödesbestämd historiesyn, historien som ett skeende vilket vi kan, om vi vill och förmår, upplåta eller underkasta oss och gripa tag i; för att på så vis eventuellt själva utgöra något slags medbestämmande kraft. Heidegger talar i Teknikens väsen om skicket som ett öde:

“Om vi emellertid betänker teknikens väsen, då erfar vi stället som ett uppdagningens skick. På så vis uppehåller vi oss redan i skickets fria rum [dess krön], vilket ingalunda spärrar in oss i något unket tvång att bedriva tekniken i blindo och inte heller, vilket kommer på ett ut, tvingar oss att i maktlöst raseri vända oss mot den och fördöma den som ett djävulens verk. Tvärtom gäller: Ifall vi enkom öppnar oss för teknikens väsen finner vi oss oförhappandes talade till och tagna i anspråk på ett sätt som gör oss fria.”(Heidegger, op. cit. s. 36)

På ett liknande sätt talar Jünger om hur vi måste underkasta oss arbetarens gestalt, bli en del av denna “typ” och därmed sluta blicka bakåt mot det som varit. Om man nu kan tala om en räddning så är den inte belägen i en tillbakagång till tidigare ordning, utan snarare i denna underkastelse eller upplåtenhet för den nu rådande ordningen, samtidigt som blicken obönhörligen är riktad framåt och igenom, bortom denna ordning – mot en ny tidsålder, ett nytt “ödesskick”. Således, om vi på något sätt kan förstå vår tid(sålder), alltså om vi kan förstå såväl teknikens som nihilismens väsen, så finns möjligheten där att styra utgången av nihilismens fullbordan och på så sätt få till stånd inträdet i en ny tid.

Hursomhelst verkar vi vara tätt och, enligt dessa båda författare, i någon mån ofrånkomligt sammankopplade med tekniken. Det som Heidegger beskriver i Teknikens väsen, dvs. stället och dess huvuddrag tycks oss ligga Jüngers beskrivning av nihilismen nära; i så mån att teknikens väsen hos Heidegger “ställer” sitt subjekt såsom ett slags resurs, såsom något som nyttjas till… som ett instrument:

“Så snart det oförborgade inte längre angår människan ens som föremål utan uteslutande som bestånd, och människan, mitt i allt detta föremålslösa, i fortsättningen blott är en beställare av beståndet, – då går människan på avgrundens yttersta rand, och riskerar att störta ner i ett tillstånd där hon själv allt framgent behandlas uteslutande som bestånd.” (Heidegger, op. cit. s. 37-8)

Liknar inte detta det sätt som Jünger beskriver nihilismen på; som i stor utsträckning upplåtandes sina subjekt med emfas på deras funktionalitet/instrumentalitet. Nu måste vi emellertid fråga oss om inte Heideggers beskrivning av teknikens väsen som något icke-tekniskt och Jüngers beskrivning av nihilismen (som något icke-nihilistiskt) i en mening inte ligger så nära varandra att de riskerar att blandas samman eller kanske t.o.m. betraktas som detsamma? Hur, om alls, skiljer de sig åt och hur förhåller de sig till varandra? Det verkar på ett sätt ofrånkomligt att tänka sig, att för att vi skall kunna förstå nihilismen, så måste vi först förstå teknikens väsen – eftersom att denna synes utgöra en av nihilismens mest signifikanta konstituenter – och därefter deras inbördes relation.

I Heideggers svar (”Om varafrågan”) på Jüngers text ”Över linjen”, skriver han apropos arbetarens gestalt och dess härkomst och bestämning:

“Härrör gestaltens väsen, för att nu uttrycka det schematiskt, från det jag kallar Ställ (Ge-stell)? Hör följaktligen också väsenshärkomsten hos idea till samma område som det besläktade väsendet hos gestalten stammar ur? Eller är Stället bara en funktion av en mänsklighetens gestalt? Om detta är fallet, skulle varats väsen och det varandes vara helt och fullt vara en produkt av den mänskliga föreställningen. Den tidsålder under vilken det europeiska tänkandet hävdade detta kastar fortfarande sina sista skuggor över oss.” (s. 65)

Det finns här en svårighet vad det gäller bestämningen av arbetarens gestalt (en gestalt som i Jüngers text der Arbeiter i stor utsträckning verkar präglas av den sorts aktiva, affirmativa nihilism som Jünger ser som en möjlig utväg), och Heidegger påpekar också att det bygger på ett cirkelargument men att det vore “alltför lätt” att påpeka detta men att i stället för att se detta som ett tecken på ologiskt tänkande väljer han att se det som att det finns en “avrundad helhet” som fortfarande återstår att tänkas. (s. 64)

Vi står hursomhelst inför svårigheten att avgöra huruvida arbetarens gestalt bestäms av tekniken eller om stället bestäms av arbetarens gestalt, som en funktion av arbetarens gestalt. Arbetarens gestalt åsyftar här en sorts mänsklighet, en mänsklighet med en specifik prägel som ligger till grund för allt (hypokeimenon/subietcum). Vi kan alltså inte avgöra vad som är vilkets ursprung eller orsak, de är tillsynes sammanvävda på ett ytterligt komplext sätt.