die Kehre

Vi ska i en serie poster, fyra stycken närmare bestämt, undersöka relationen mellan nihilismen och tekniken. Utgångspunkt kommer att vara den text som på senare år blivit omåttligt populär inom vissa kretar, nämligen den korrespondens mellan Martin Heidegger och Ernst Jünger som presenteras under namnet Linjen. Den första posten som kommer att behandla Jünger och dennes bestämmning av nihilismen kan, med tanke på den utbredda bekantskapen med denna text, te sig tämligen pedagogisk och ingående på punkter som av vissa kan uppfattas som självklara. Detta stycke är dock tänkt att fungera som en utgångspunkt och som en introduktion för de som fortfarande inte haft möjlighet att stifta någon närmare bekantskap med Jüngers tänkande.

Texten i sin helhet är tänkt att fungera som en introduktion till själva frågan om tekniken och gör inte anspråk på att göra några djuplodande analyser av de berörda texterna, utan skall ses som en skiss av en frågeställning som vi tror kan vara av mycket stort intresse. Denna fråga skall vi dock förhoppningsvis kunna återkomma till och då på ett mer ingående sätt. Alla sidhänvisningar inom parentes refererar, om inte annat nämns, till: Jünger Ernst, Heidegger Martin, Linjen, övers. D Birnbaum, P Handberg, S-O Wallenstein (Lund: Kykeon, 1993).

I. Nihilismen enligt Jünger.

Nihilismen är enligt såväl Jünger som Nietzsche “ett uttryck för de högsta värdenas sönderfall”. (s. 20)1 Detta föranleder en distinktion mellan nihilismen i sig, som absolut, och nihilismen såsom historiskt fenomen. Det förstnämnda är enligt Jünger oåtkomligt: “Svårigheten att definiera nihilismen ligger i att anden omöjligen kan skapa sig en föreställning om intet. Den närmar sig zonen där såväl åskådning som kunskap försvinner – de stora medel som den är hänvisad till. Man kan varken skapa sig en bild eller ett begrepp av intet.” (s. 21) Intet är alltså, oberoende av vår viljestyrka och ihärdighet förborgad eller otillgänglig såväl rent epistemologiskt som erfarenhetsmässigt. Det kommer aldrig att yppa sig en möjlighet till att liksom tränga i nihilismen som sådan, dvs. “i sig”.

Hur skall vi då närma oss nihilismen, den är ju trots sin otillgänglighet likväl närvarande i såväl det förflutna som i dagsläget och den kommer troligen göra sig påmind även i framtiden? Vi står således inför behovet av en definition av nihilismen eftersom detta är att “jämföras med att avslöja det som framkallar cancer. Det skulle inte innebära ett botande men väl en förutsättning, i den mån människan över huvud taget har del i detta.” (s. 20)

Vad innebär det då att nihilismen är “ett uttryck för de högsta värdenas sönderfall”? Som sådan formulerad är nihilismen här en effekt eller verkning av den process eller rörelse som orsakar de högsta värdenas sönderfall. För Nietzsche och förmodligen då även för Jünger är detta sönderfall ett sönderfall av de kristna högsta värdena. Nihilismen utvecklas från tvivel, till pessimism, till nihilism och slutligen då till något ytterligare annat som ligger bortom nihilismen. Det som blir kvar efter pessimismens omvandling till nihilism är de kritiska och dömande värdena vilka endast föranleder den starkes överlevnad och expansion av territorium. Hursomhelst är nihilismen alltså en rörelse ut ifrån något mot något annat. Sedd som sådan, alltså som en rörelse mot något, en rörelse på väg mot fullbordan, innebär det att nihilismens nuvarande position eller utvecklingsfas utgör ett mellanstadium.

Nihilismen är alltså endast en fas i en större utvecklingsprocess och kommer enligt Nietzsche och Jünger att ersättas med något nytt, en motrörelse. Detta är en optimism som kan synas svår att dela, men den skall på intet sätt ses som något med syfte att förmildra problematiken: “Man bör emellertid uppfatta nihilismen som ett stort öde, en grundläggande maktfaktor, vars inflytande ingen kan undkomma.” (s. 19)

Utgången av den nihilistiska rörelsens fullbordan är dock inte på något sätt given på förhand, den är inte apriorisk: “Nihilismen kan likaväl vara ett tecken på styrka som svaghet. Den är ett uttryck för den andra världens gagnlöshet, men inte för världen och tillvarons gagnlöshet överhuvudtaget.” (s. 20) Nihilismen är alltså inte per definition ett “dåligt tecken”, att den istället kan anammas och utnyttjas till ett slags positiv förändring menar både Jünger och Nietzsche. Som mellanstadium betraktad är nihilismen enligt Nietzsche dock patologisk och bör i sinom tid tillryggaläggas och placeras bakom oss, men som tillstånd betraktar Nietzsche nihilismen som normal. Detta är enligt Jünger “en bra åtskillnad, som gör innebär att man kan förhålla sig till det på passande sätt vad beträffar dess aktualitet.” (s. 20) Alltså, om vi tar oss an nihilismen på ett aktivt, affirmativt vis besitter vi möjligheten att genom nihilismen rikta världens rörelse mot något som skulle vara oss till gagn. Man kan alltså likna den nihilistiska fasen av historien som ett slags purgatorium som förbereder människan för den nya tid, den nya gestalt som komma skall. Nihilisten blir här likt Jüngers arbetare en titan med makt att störta världen – som vi känner den.

Har vi nu ovan redogjort för vad nihilismen är och hur vi skall närma oss den eller har vi bara redogjort för vissa av dess ytliga karaktäristika? Både ja och nej. Vad som har gjorts tydligt ovan är den ofrånkomliga situation som nihilismen i sig ställer oss inför, nämligen att vi aldrig kan nå dess fullbordade form, intet som sådan, utan att vi är av nöd tvungna att endast röra oss i dess “förterräng”, i dess utkanter, där tecknen framträder som tydligast. Detta beror enligt Jünger på att nihilismen “endast upprättar en relation till intets utkanter, till dess förterräng, och aldrig till själva huvudkraften.” (s. 21) Han liknar vår epistemologiska och erfarenhetsmässiga tillgång till nihilismen med den vi har till döden och döendet; dvs. vi har endast tillgång till själva döendet, den process som i dess fullbordan resulterar i död och därmed ligger bortom våra möjligheter. “Likväl är en omedelbar kontakt med intet också tänkbar men då är bråd förintelse den nödvändiga följden, som om en gnista slogs från det absoluta.” (s. 21)

För att enligt Jünger överhuvudtaget ha en föreställning om nihilismen måste vi därför skilja den som sådan från en rad av de effekter eller fenomen som brukligen härbärgerar i dess kölvatten och som i gemen är tätt förknippade med nihilismen. Dessa fenomen är det onda, det sjuka och det kaotiska.

Utifrån dessa tre begrepp ställer Jünger upp tre dikotomier och påvisar deras relation till nihilismen med avsikt att visa på ett betydligt mer komplext förhållande; än vad som blir synligt i nihilismen tänkt endast utifrån de tre ursprungliga begreppen ondska, kaos och sjukdom. Det finns mellan dessa dikotomier ingen ensidig relation till nihilismen, och ännu viktigare, nihilismen utgörs inte av dessa fenomen/begrepp. Detta vill säga: det följer inte med nödvändighet av den nihilistiska processen att de “negativa” sidorna av ovan nämnda dikotomier uppstår eller framträder. Dock kan man inte med rätta påstå att det omvända skulle vara fallet, snarare förhåller det sig som så att nihilismen omfattar bägge sidor på ett på förhand ej givet sätt.

Emellertid är det dock enligt Jünger så att de “positiva” sidorna – alltså det goda, det friska och det ordnade – är de vilka tydligast framträder där nihilismen är aktiv och vinner ny mark. Baksidorna framträder i sin tur främst där nihilismen misslyckats och fallit samman. Låt oss se närmare på Jüngers framställning av dessa dikotomier och deras förhållande till nihilismen för att belysa den mångtydighet som behäftar nihilismen.

Kaos och nihilism är enligt Jünger inte samma sak och vi torde i dessa dagar enligt honom inte ha några som helst problem med att skilja dem åt – kaos och intet är inte samma sak. Jünger observerar att nihilismen snarare än orsaka kaos frodas i en strikt ordning: “Ordning är för den en gynnsam grundval; den ombildar denna grundval för sin syften.” (s. 22)

Nihilismen kan alltså harmoniera med ordning, ja ordning utgör kanske t.o.m. en nödvändig förutsättning för att nihilismen skall kunna träda in i en aktiv fas. Enda villkoret enligt Jünger är att denna ordning ska vara abstrakt och av intellektuell art: “( …) hit räknas i första hand den genomeffektiva staten med dess ämbetsmän och apparaturer, och det i synnerhet i en tid då de bärande idéerna med sitt nomos och etos har gått förlorade eller råkat i förfall, fastän de kanske lever än mer synliga i förgrunden.” (s. 22)

Det Jünger här påskiner är att i den mån värdenas sönderfall tilltar och betydelsen av dess tidigare nomos och etos minskar, så ökar respektive fenomens tendens att uppfyllas helt eller delvis av ett slags funktionalism. Denna funktionalism, dvs. när viljan att rätt och slätt “fungera” blir primär de värden som en gång kanske bestämde användningsområde och syfte etc. – m.a.o. i vad/vilkets syfte något fungerade/opererade – blir sekundära. Själva funktionen eller “att fungera” uppfyller allt och därmed tillåts t.ex. en här, för att ta Jüngers exempel, så att säga utnyttjas som ett instrument av den som det behagar.

Vi ska senare återkomma till denna aspekt av nihilismen för att se vad det är som händer med dess subjekt/objekt när dess inflytande växer och vilken roll tekniken har i detta sammanhang.
Ordningen är alltså på intet sätt motsatt nihilismen och vi kan sluta oss till att kaos på sin höjd utgör en effekt eller biprodukt.

Det finns enligt Jünger en tendens till att betrakta nihilismen som en sjukdom vilken drabbar individen eller kanske ännu hellre att nihilismen uppträder som till följd av sjukdom och/eller dekadens och således ser vi dess ursprung i en svag fysik och labil psykologi. Återigen vill Jünger påvisa att det inte finns någon sådan entydig relation mellan nihilism och sjukdom. På samma sätt som med kaos/ordning visar Jünger upp hur snarare friskhet, sundhet för att inte säga kroppsdyrkan hänger samman åtminstone med den aktiva nihilismen.

Den aktive nihilisten, vilken “förbereder sin eruption likt en vulkan” karaktäriseras av “förakt för medlidande och smärta” snarare än av skörlevnad och dekadens. Det besynnerliga enligt Jünger är att dessa titaner och cykloper – “vilkas hud tycks ha garvats till läder och revbenen vara smidda av järn” – uppträder i en värld som framförallt präglas av borgerlig försiktighet och vilja till säkerhet. (s. 25) Han identifierar deras “gjutformar” som varandes å ena sidan de vilka “tillhör inbördeskriget – de politiska och socialrevolutionära nihilisternas liv” vilka har gemensamt en “fullständig obarmhärtighet.

Motståndaren betraktas inte längre som en människa, han står utanför lagen.” (s. 25) Och å andra sidan de vilka emanerar ur första världskriget – precis som Jünger själv – vilka som produkter av materialslaget är härdade och därför kapabla till “ett helt nytt handlingssätt”. (s. 25) Dessa tillsammans med sportutövare har det gemensamt att de önskar pressa sig själva och sina kroppar till det yttersta, man önskar gå utöver vad som är möjligt för den mänskliga kroppen. Ja, de tenderar att inträda i ett slags “automatism”, i ett maskinliknande tillstånd som i någon mening upphäver människan som vi känner den.

Nu är det självklart inte så enkelt som att nihilismen och dess nihilister alltid och enbart karaktäriseras av järnhälsa och hälsoliv. Det är också så att sjukdomen tilltar: “Det visar redan mängden av läkare. Det finns en nihilistisk medicin vars kännetecken ligger i att den inte vill bota utan eftersträvar andra syften, denna skola breder ut sig. Den tillmötesgår patienten som vill hålla fast vid sin sjukdom.” (s. 28) Alltså, återigen omfattar nihilismen inte en utan båda sidor av dikotomin sjukt/friskt.

Slutligen vad beträffar det onda och nihilismen så visar sig ett liknande förhållande som de förhållanden som påvisats ovan. Det är inte på något sätt givet att ondska uppträder vid nihilism: “Å andra sidan kan de nihilistiska aktionernas karaktär och program utmärka sig för goda avsikter och filantropi. Ofta följer de som en snabb motattack mot de första tecknen till oordning – med räddande tendens – och fortsätter likväl den påbörjade processen och får den att spetsa till sig. Det leder i sin tur till att rätt och orätt blir oskiljaktiga under långa perioder, mer för den handlande än för den som får lida.” (s. 28-9)

För att vi skall kunna säga att ondska är ett motiv för nihilismen krävs att den uppfattas och hanteras som instrument; av någon med onda avsikter som utnyttjar det nihilistiska skeendet till sin egen fördel. Vid sådana situationer uppfattas detta dock mest som en störning av “saken” och en likgiltighet vore att föredra för “sakens” skull. “Nihilisten är ingen förbrytare i gängse mening, ty till detta krävs det en giltig ordning. Och av samma orsak spelar inte heller förbrytelsen någon roll för honom; den går över från ett moraliskt sammanhang till ett automatiskt. Där nihilismen har blivit det normala tillståndet återstår för den enskilde endast valet mellan olika oförrätter.” (s. 29)

Här kan vi återigen se hur övergången till ett slags automatik, till ett maskinmässigt beteende i någon mening är avgörande för nihilismen och hur sönderfallet av värden mister sitt inflytande. Den gamla värdefyllda världen ligger bakom nihilismen samtidigt som ett presumtivt framtida värde av förklarliga skäl ännu inte har inkorporerat eller inordnat de handlande subjekten. Jünger konstaterar att om nihilismen kunnat betecknas som “det specifikt onda skulle diagnosen bli gynnsammare. Mot det onda finns det säkra botemedel.” Nihilismen karaktäriseras ju snarare som en upplösning eller sammansmältning av sådana värden som vi ovan sett och utgör på så vis ett större hot eftersom dess undflyende karaktär vägrar låta sig inordnas i tydliga dikotomier och slikt.

Vad är det då som återstår av nihilismen efter att Jünger utfört denna reduktion? Det som inledningsvis postulerades, dvs. att “nihilismen är ett uttryck för de högsta värdenas sönderfall” har nu fått en relativt tydlig avgränsning mot vissa fenomen med vilka nihilismen är förknippad eller t.o.m. identifierad. Genom detta blir det också tydligt hur nihilismen i sanning skakar av sig alla försök till entydiga definitioner och uppenbarar sig därmed som något synnerligen mångtydigt och komplext.

Jünger vill som det huvudsakliga kännetecknet se en reduktion: ”Den nihilistiska världen är till sitt väsen en värld som reduceras mer och mer, vilket ju med nödvändighet överensstämmer med rörelsen mot nollpunkten. Den däri rådande grundkänslan är reduktion och att reduceras.” (s. 30) Denna reduktion äger rum på många olika nivåer och områden, men dess “resultat” är alltid “förtvining” oavsett område. Som exempel anger Jünger förenklingen av den vetenskapliga teorin där det hela tiden finns tendenser till att negligera vissa aspekter och dimensioner för att på så sätt framställa koherenta system och obrutna kausalkedjor – t.ex. darwinismen. (s. 30)

Jünger växlar också hela tiden mellan att tala om nihilismen som ett tillstånd hos en individ och nihilismen som något som finns tillgängligt för alla, ett slags teori eller filosofi som existerar nästintill oberoende av subjektet. På grund av detta vilar det något lite besynnerligt över nihilismen, då den å ena sidan betecknar ett tillstånd och å andra sidan uppträder som något autonomt som något transcendent över vilket människan i egentlig mening saknar inflytande men vars agerande ändå påverkar dess rörelse på någon slags nyansnivå.

Hur ska vi förstå denna autonoma kraft i vars våld vi befinner oss? Vad är dess bakomliggande orsak och i vilken utsträckning kan människan egentligen tänkas råda över dess utveckling? Hur kommer det sig att denna på innehåll “tomma” rörelse i sådan stor utsträckning uppfylls av just ett slags funktionalism, varifrån kommer denna specifika impuls?