die Kehre

Detta är del två i en serie poster om Deleuze och transsubjektivitet.

Till följd av att intervallet har två sidor, dvs. är beläget mellan stimuli och respons, aktion och reaktion uppstår en fördröjning och därmed en möjlighet att välja hur reaktionen på den mottagna rörelsen ska se ut, i och med denna möjlighet upphör den nödvändiga, automatiska och schematiska reaktionen – vilken gäller i det första systemet – att omedelbart verkställas och således står vi inför en öppning mot det oförutsedda. På grund av intervallets konstitution, dvs. på grund av att intervallet injicerar ett visst mått av oförutsägbarhet i ett annars presumtivt förutsägbart universum benämner Bergson det – alltså människan eller intervallet – “centrum av obestämdhet”. De automatiska och schematiska reaktionerna benämner Deleuze som sensomotoriska schemata (vilka vi kommer att återkomma till senare).

Den percipierande operationen består dock inte enbart av subtraktion och selektion, Bergson talar om en slags krökning av rummet vars centrum, mot vilket krökningen sker, är subjektet. “Images themselves cannot create images; but they indicate at each moment, like a compass that is being moved about, the position of a certain given image, my body, in relation to the surrounding images.” (MM 23) Perceptionen är ju en effekt av en reflektion av objektets ljus, av objektets rörelse, det är emellertid inte den verkliga aktionen eller rörelsen som subjektet reflekterar utan endast dess virtualitet, objektets virtuella inflytande på subjektet: “Our representation of matter is the measure of our possible action upon bodies” (MM 38). Själva intervallet, glappet, latensen är villkoret för denna subjektets handlingsmässiga virtualitet.

Handling definieras som den fördröjda reaktionen hos ett centrum av obstämdhet. Detta centrum kan handla endast på grund av att den percipierar och har mottagit rörelsen på en privilegierad, subtraherande sida av intervallet; detta betyder enligt Deleuze att all perception alltid primärt är sensomotorisk perception. “If the world is incurved around the perceptive centre, this is already from the point of view of action, from which perception is inseparable.” (IM 64) Då operationen inte längre endast består i subtraktion och selektion eller inramning, utan av en krökning av rummet, av universum vilken föranleder vårt virtuella handlande gentemot andra kroppar och deras handlande gentemot oss, så handlar det nu om den andra typen av bild – handlingsbilden.

Vi har sett att perceptionen utgör ena sidan av intervallet och handlingen den andra, detta uttömmer dock inte intervallet. Mellan dessa två sidor finns affektionen, affektionen är det som upptar intervallet utan att vare sig fylla i det, eller fylla upp det: “It is a coincidence of subject and object, or the way in which the subject perceives itself, or rather experiences itself or feels itself ‘from the inside’…” (IM 65). Det verkar alltså finns något utöver de rörelser som intresserar oss och som förlängs antingen till perceptioner eller till handlingar (rörelser), och det som är oss likgiltigt. Det existerar således detta tredje, det vi absorberar men som varken blir till perception eller handling – nämligen kvaliteten.

Rörelse relaterad till “kvalitet” såsom ett levt tillstånd. Subjektet och objektets sammanträffande i en ren kvalitet – detta är den tredje bilden affektionsbilden. Den förflyttande rörelsens spridning konfronteras inte med intervallet endast som ett avbrott i dess spridning, där intervallet tjänar till att fördela å ena sidan den mottagna rörelsen och å andra sidan den utförda rörelsen, vilket kan göra dem inkommensurabla. Mellan dessa två sidor återfinns affektionen som kan återupprätta relationen. Det är också här, enligt Deleuze, som rörelsen övergår från att vara förflyttande till att vara expressiv eller uttryckande, övergår från förflyttning till kvalitet, till tendens.

Denna tendens uppstår till följd av att vi som centrum av obstämdhet har tilldelat en av våra sidor specifika egenskaper på bekostnad av rörlighet, medan vi har frigjort våra reaktiva sidor eller organ genom att hela tiden tilldela dem vår aktivitet. När så vår immobiliserade sida tar emot rörelse istället för att reflektera den så kan vi endast besvara detta med en “tendens” eller en “ansats” vilken då får ersätta handlingen som för tillfället omöjliggjorts (IM 65-6).

Vi har nu sett hur rörelsebilden, dvs. själva grundbilden eller materien, delas upp i tre olika bildtyper när de relateras till ett centrum av obestämdhet eller subjekt såsom en speciell bildtyp: perceptionsbild, handlingsbild och affektionsbild. Vi har också redogjort för den bakgrund som är nödvändig för att förstå hur Deleuze menar att transubjektivitet är möjligt.

I fortsättningen kommer vi att fokusera på affektionsbilden och affekten överlag, för det är där vi kommer att hitta viktiga ledtrådar vad gäller just rörelsen bortom det mänskliga, dvs. transsubjektiviteten.

MM: Bergson, Henri, Matter and Memory (1911).
IM: Deleuze, Gilles, Cinema 1, The Movement-Image (1985).